Carlos Ruiz Zafóns succéroman är oändligt pratsam och på sina håll schablonartad. Men läs den ändå – för spänningens och den smarta intrigens skull.
Ursäkta en gammal magsur litteraturkritiker, antagligen ”kulturelitist”, men jag blir alltid lika skeptisk när det flyter in ett nytt alster från den internationella bästsäljarmarknaden. Nyss hade vi ”Da Vinci-koden”, ett i mitt tycke ganska gräsligt hopkok på konspirationsteorier och Umberto Ecos dundertråkiga ”Foucaults pendel”. Och nu har vi fått spanjoren Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga. Romanerna är skott på samma bästsäljarträd - dramatik, vindlande intrig, melodramatik och ruskighet. Den senare romanen är alls inte illa ihopkommen, även om det finns ett par underliga luckor i den intrig som sannerligen inte lär ha varit lätt för författaren att sy samman.
Jodå, allt är perfekt för försäljning genom mördande reklam - ej lastgammal författare med förflutet som manusförfattare i självaste Hollywood som sålt i en halv miljon exemplar, mest av alla spanjorer någonsin och som efter ett par
ungdomsböcker får en megahit som han reser världen runt och lanserar. Och som jämförs med Gud vet hur många storheter. Mallen är alltför tydlig.
”Vindens skugga” är 479 sidor lång och oändligt pratig efter konceptet att folk vill ha mycket bok och alltså många sidor för köpeskillingen. Inget ont om det, men det får förödande konsekvenser för den litterära kvaliteten. Kärleksskildringarna är så sliskigt schablonartade att de får Jackie Collins & co att framstå som sensualismens översteprästinnor. Lägg därtill att folk ”skälver” etcetera på var och varannan sida och, tja, det säger en del.
Annars är grundidén inte dum. Jag associerade omedelbart till den store Borges tankar om litteraturen och det kosmiska biblioteket. Ty gossen Daniel Sempere tas en dag 1945, i ett glåmigt och dystert Barcelona fortfarande märkt av inbördeskriget (Barcelonastämningarna är för övrigt utmärkt fångade), av sin far antikvariatsbokhandlaren till ”De bortglömda böckernas bibliotek” (även om den del böcker där sannerligen inte
är bortglömda) vars uppgift är att rädda det glömda ur glömskan.
Enligt detta märkliga biblioteks sed får gossen ta med sig en bok att vårda - det blir Julián Carax ”Vindens skugga” (lägg märke till den pliktskyldiga, finlitterära metaaspekten) och denna gåva blir romanens katapult, intrigens motor.
Vem var den numera försvunne Carax? Det blir en fix idé hos Daniel att ta reda på och spåren - på detektivromansvis - leder åt många håll och sökandet är inte riskfritt, ty här agerar framför och bakom kulisserna den ondsinte poliskommissarien Fumero, som har ett dolt intresse för Carax och hans böcker. Varför? Spåren leder till deras gemensamma skoltid. Men vem är det som köper upp alla böckerna (även om upplagorna varit synnerligen små) och bränner dem? Och vem är den mystiske mannen med det sönderbrända ansiktet?
”Vindens skugga” drar åt många olika håll. Den är också en utvecklingsroman om en ung pojkes och snart mans sökande efter kärlek, en social roman, en skräckroman i ”gotisk anda”, där ett
genretypiskt förfallet palats där Carax ungdomskärlek levat och dött spelar en viktig roll, en metaroman ungefär som Gides ”Falskmyntarna” där författaren dras in i sin egen intrig, en identitetsförväxlingshistoria à la romantiken (ETA Hoffman, Jean Paul), en bred episk berättelse i Dickens anda. Och så vidare.
Spännande är det minsann, och visst är det svårt att sluta eftersom man ju så gärna vill veta hur det går. Men det överlitterära kontrasterar litet för mycket mot det banallitterära med ”brinnande ögonkast” och ”djuriska lustar”.
Steg för steg och med många sidospår och oväntade vändningar rullas Carax och hans misslyckade - åtminstone kommersiellt - böckers historia upp. Som före detta statstjänstemannen, före detta tiggaren Fermín, numera medhjälpare i far och son Semperes antikvariat, en munvig figur som visar stora detektivtalanger i sökandet efter sanningen om Carax - en sanning som jag, van hemmadetektiv, snart är på spåren. Och slutet gott allt gott med mycket socker i botten.
”Vindens
skugga” är således en perfekt produkt för den internationella bästsäljarmarknaden. Så läs den gärna för spänningens skull, men var samtidigt skeptisk mot alla överord den har fått. Avslutar en grinig typ.
