En parisisk 54-årig kvinnlig portvakt med förkärlek för filosofi, konst och rysk litteratur som lyssnar på Mahlersymfonier och är begeistrad över Yasujiro Ozus filmer, det är utan tvekan något som hör till ovanligheterna. Denna sällsamma, minnesvärda portvakten, Renée Michel, är det första berättarjaget i den franska författaren Muriel Barberys bästsäljare Igelkottens elegans som har översatts till otaliga språk (nyligen hade filmen efter Barberys roman premiär i Frankrike). Den barnlösa änkan Renée har i många år skött sina portvaktssysslor på Rue de Grenelle nummer sju i ett praktfullt före detta privatpalats med åtta ytterst exklusiva paradvåningar.

I omgivningens ögon har Renée alltid varit portvaktsklichén. Enligt hennes eget självporträtt är hon ful, småfet och kortväxt, hon saknar utbildning och har alltid varit fattig, försynt och obemärkt. Som kronan på verket har hon en fet loj katt som hela tiden ligger och småslumrar i soffan.

Men som skenet bedrar! Bakom fasaden gömmer sig en mycket skärpt och vetgirig autodidakt med gedigen allmänbildning men också enligt egen utsago med en eklektisk inställning till kulturen.

I dagboksform berättar den sympatiska, varmhjärtade Renée med bitvis underfundig humor om sin vardagstillvaro och den varma vänskapen med städerskan Manuela, hon fäller knivskarpa kommentarer om familjerna i rikemansfastigheten, tar pulsen på dagens franska samhälle, i synnerhet på dess kulturelit, och ägnar sig med jämna mellanrum åt filosofiska utläggningar och reflexioner om konstens mirakel.

Vad Renée inte vet är att hon har en själsfrände i huset, nämligen den tolvåriga Paloma, en brådmogen och intellektuellt superbegåvad överklassflicka med starkt intresse för japansk kultur, som i likhet med Renée för dagbok. Bevandrad i filosofin som hon är söker Paloma, romanens andra berättarjag, förgäves meningen med livet men har redan bestämt sig för att ta livet av sig på sin trettonårsdag.

Renées och Palomas liv tar dock en ny vändning den dag då en distingerad japan i sextioårsåldern vid namn Kakuro Ozu flyttar in i huset. I likhet med Renée är han förtjust i Tolstoj, beundrar holländska 1600-talsmålare, lyssnar på klassisk musik… Dessvärre blir fortsättningen på romanen förutsägbar och tämligen intetsägande. Trots det oväntade slutet faller Barbery, vars romangestalter avviker från klyschor av alla slag, själv i plattitydernas fälla. Dessutom kan man stundom få intryck av att författaren genom romanens båda berättarröster alltför tydligt vädrar sina åsikter om olika nutida samhällsföreteelser. Men i det stora hela har ”Igelkottens elegans” både charm, underhållningsvärde och intellektuell spänst.

Genom Marianne Öjerskogs och Helén Enqvists försorg har Barberys roman dessutom fått en njutbar svensk språkdräkt.