Inser när jag tittar på listan över Liza Marklunds böcker att ­Annika Bengtzon faktiskt fyller 10 år i år. Och ingen kan säga annat än att Marklund ur ett strategiskt perspektiv förvaltat sitt pund väl – i princip alla, som inte varit medvetslösa de senaste tio åren, vet vem Annika Bengtzon är och vad hennes skapare heter.

Nu är det alltså dags igen för den hårt prövade kvällstidningsjournalisten att göra entré. En plats i solen är en direkt fortsättning på ”Livstid” från 2007, som i sin tur tog vid direkt efter ­”Nobels testamente” från 2006, så känslan blir lite av avslutningstriologi. Utgångsläget är inte speciellt lysande: barnen träffar hon bara varannan vecka, mannen bor med sin nya kvinna och efter att ha tackat nej till det erbjudna ­redaktionschefsjobbet blir den erkänt outhärdlige Patrik hennes nya chef.

Men när en svensk familj blir gasmördad på Costa del Sol, och det sakta men säkert visar sig att offren hade samband med den i ”Livstid” mördade David Lindholm och hans krets, så måste det givetvis undersökas. Annika Bengtzon lyckas också bli förstasidesstoff hos Konkurrenten när Marklund plockar upp Schenström-affären och låter sin ­huvudperson bli den journalist en manlig statssekreterare dricker vin och kindpussas med.

Liza Marklund håller tempot uppe och det råder ingen tvekan om att det är spänningsintrigen och drivet framåt i berättelsen som är överordnat allt. Det är liksom ingen idé att sitta och undra över varför just Annika Bengtzon får alla att prata, eller varför just hennes taxichaufför är en flödande källa av hjälpsamhet och information i stället för en avståndstagande mussla. Inte heller varför ­Annika i lämpliga stunder glömmer sitt vanligtvis sunda förnuft och hur det förstås placerar henne i dramatiska situationer. Det är också bara att svälja att karaktärernas repliker styrs mer av vad de måste säga, för att författaren skall kunna göra sin poäng tydlig eller driva berättelsen framåt, än av någon noggrant övervägd personteckning.

Men ändamålet helgar som ­bekant medlen och om ändamålet är att skriva snabbläst och spännande kriminallitteratur enligt det mönster läsaren förväntar sig så är det också ungefär där boken landar. ”En plats i solen” sätter dock inga pulsar i brand.