Många deckar- och spänningsförfattare låter sin påhittade handling utspela sig på adresser som bevisligen finns. Turistnäringen på bygden gnuggar händerna av förtjusning, här finns potential till folkvandring av storögda läsare som vill se var de ­bestialiska morden begicks.

Johan Theorin – som nu kommer ut med sin andra bok, Nattfåk – har valt att skildra en plats som inte finns på den öländska kartan, men skulle kunna finnas där. Det fiktiva Åludden är skildrad av en författare som kan det som är specifikt för landskapet på sina fem fingrar. Några dubbelfyrar finns dock inte på nordöstra Öland, men väl söderut. Den unga familjen från Stockholmsförorten Bromma har flyttat in i ett hus som på 1800-talet byggdes av timmer från ett fartyg som gått i kvav. De många döda sjömännen har förgiftat virket med sina osaliga andar.

Det har varit en fyrplats och ett antal fyrmästare har bebott gården, och många underliga dödsfall har inträffat. I själva verket är det så att man inte kan flytta in på Åluddens gård utan att råka ut för något. Om man därtill har outredda och gåtfulla dödsfall med sig i bagaget (såsom Stockholmsfamiljen) gör det knappast saken bättre.

”Nattfåk” är, liksom Theorins förra bok ”Skumtimmen” (2007), en genreöverskridande berättelse. Spökroman, deckare, thriller och klassisk utvecklingshistoria blandas. Upplägget är också denna gång ytterst ambitiöst, jag räknar till inte mindre än fyra berättelsetrådar som vävs ihop. Man får ta del av Åluddens historik (som egentligen är en uppräkning av egendomliga dödsfall); en ung, kvinnlig, ibland övernitisk närpolis som anar ugglor i mossen efter ett antal inbrott, ett gäng skurkar samt Stockholms­familjens gruvliga upplevelser på den av gengångare befolkade gården.

Om jag i min förra recension skrev att Theorin lyckats till två tredjedelar, tycker jag att han i det närmaste lyckats helt och hållet denna gång. Språket – rakt, enkelt, vackert – brukar inte vara det mest utmärkande för en spänningsroman. Här finns en omsorg om orden som också smittar av sig på karaktärerna, även om inte alla är fullständigt trovärdiga. Men spänningsförfattarens nemesis – det dramatiska crescendot när alla pusselbitar ska falla på plats – har inte Theorin lyckats bemästra riktigt. Och det beror nog mest på att så många av huvudpersonerna envisas med att ge sig ut i fåken – den öländska snöstormen – istället för att hålla sig inomhus.

Ändå framstår den överilningen som ett undantag i en annars omsorgsfullt skriven, atmosfärrik, bitvis verkligt kuslig Ölandsskildring. Det finns passager i den här boken, bland annat ett barn som pratar i sömnen, som är något av det obehagligaste jag har läst. Och det beror på att ­Johan Theorin, lugnt och metodiskt, mejslat fram sin berättelse.