Jo, nog stämmer det säkert att John Le Carré med sina 21 romaner är de politiska spänningshistoriernas mästare, där inte minst böckerna om George Smiley och framför allt ”Spionen som kom in från kylan” tack vare filmatiseringar kommit att hamna i det allmänna, litterära medvetandet. Bra jobbat.
Men jag tycker nog att det under senare tid sackat en del. Le Carré har helt enkelt snöat in litet för mycket på konspirationsteorier av storpolitiskt format, ofta med USA och CIA i huvudrollerna. Sådant ligger förvisso i tiden. Paradoxalt nog kan här anas något rätt märkligt hos radikalen Le Carré: nog är han britt alltid och i undertexten märks en dröm om att Britannia fortfarande härskar över haven och spelar den maktpolitiska förstafiolen.
I den nya romanen ”Vår egen förrädare” (i en översättning som liksom så ofta numera har svårt att skilja på vare sig/varken, och där författarens på anglosaxiskt vis ständiga kursiverande emellanåt skapar en flåsig känsla), har han dock tonat ned de storpolitiska intrigerna en hel del och istället koncentrerat sig på de storkriminella.
Flera stående Le Carré-inslag känns genast igen, som den luttrade men oumbärlige säkerhetstjänstemannen (Hector), en sliten herre som ofta får de överordnade emot sig när han gör litet som han vill, liksom den något mindre slitne underordnade (Luke), komplett med kapsejsat äktenskap. Vi känner igen förhörsrummen och den cyniska jargongen. Hemtamt och hemtrevligt för trogna läsare.
Den här gången rör sig intrigen om ryska oligarkers gigantiska pengatvätt i olika delar av världen, inte minst i Västeuropa. Det stiliga och trevliga paret Perry och Gail, han universitetslärare i litteratur, hon advokat, befinner sig på semester i skatteparadiset Antigua i Västindien.
Perry är en duktig tennisspelare (och jag kan tänka mig att namnet är en blinkning till alla tiders främste brittiske tennisspelare, Fred Perry). Paret råkar möta en rysk pengatvättare av megaformat, Dima, i tjänst hos oligarkerna och deras brottssyndikat, som befinner sig på ön med barn och blomma.
Dima är en sannskyldig parodi på de ryska skurkar vi vant oss vid att möta i litteratur och på film under senare år: fet, plufsig, vulgär, tatuerad, vodkapimplande, skrupelfri och farlig.
Dima har en plan och den vill han ha Perrys och Gails hjälp att genomföra, avslöjar han efter att de har blivit bekanta och spelat tennis tillsammans. Tennis kommer för övrigt att spela en viktig roll i handlingen, där vår egen Robin Söderling dyker upp i Paris Open-finalen 2006 och där en privat tennisklubb är en betydelsefull del av intrigen.
Dima vill komma till Storbritannien med sin familj och vill att det brittiska paret skall hjälpa dem till något som han tycks anse vara det goda paradiset, som inte bara är tryggt utan dessutom har bra spioner. I utbyte skall han förråda de oligarker och den ”furste” han tjänar. Perry förses med ett inspelat band med informationer.
Väl hemma i London tas kontakten med de hemliga säkerhetskretsarna. Förhör och en berättelse som pendlar fram och tillbaka vidtar och informationen rullas stegvis och skickligt upp. Både Perry och Gail dras in i intrigspelet och det för dem, tillsammans med säkerhetstjänstens agenter, till Paris och Bern, där Dima skall göra en sorts ”överlåtelse” till sina forna kumpaner som jag inte riktigt begriper vad den går ut på, skall erkännas. Riktigt slemma typer rör det sig självfallet om, därtill som alla bovar numera iklädda Armanikostymer.
Det är spännande, javisst, med vass dialog och god psykologi, som till exempel Gails omtanke om Dimas barn och relationen mellan Gail och Perry. Man jagar gärna mot slutet, men upplösningen är i det banalaste laget och inte riktigt värdigt Le Carré. Nej, det kan inte hjälpas, det vilar något repetitivt, trött och rutinartat över berättelsen som inte visar sin författare i högform.
Läs den gärna ändå, det blir säkert bättre nästa gång. Kanske kommer då busarna på andra sidan Atlanten att ställa till det igen.
