Det existerar en klassisk litterär flickberättelse som berättas om och om igen. Den skildrar flickan som vill tänja flickskapets gränser och skapa sig en fri egen flick­identitet. Den berättas i sagans form om systrar och styvsystrar, den berättas som yrhättan/pojkflickan, den berättas i gestalt av den förklädda, alternativt utklädda, flickan eller som i bilderboken Dansa Dixi!, där två småflickors danskroppar polariserar flickrollen.

Dixi i klarblå träningsdräkt och käcka tofsar älskar att dansa fritt till musik medan flickan i den rosa tyllen och ballerina­knuten kan balettdansa rätt men inte vågar dansa fritt. Runt dem rör sig flickkroppar av olika ­karaktär och i olika utstyrslar. Kroppar i vilka Ane Lysebo kan sägas spegla och utforska småflicksmöjligheten.

Christine Falkenland berättar, som i sina vuxenlitterära texter, med ett perspektiv tätt ­intill ­huvudpersonens, så texten följer vad Dixi ser, upplever och känner. Hennes reflektioner och hennes upplevelser av sin kropp blir också läsarens. Men Dixi är tystad ända till den avslutande episoden när hon drar med sig den rosa tyllen ut i den fria dansen med orden ”det är kul!”, ”det är bara att dansa”. Dixi ges genom sitt agerande en genusbefriande roll i förhållande till dansgruppens övriga barn.

Medan Falkenland alltså begränsar perspektivet till Dixi utvidgar Ane Lysebo till en stor flickgrupp – endast en balettpojke finns med. Och Lysebos flickgrupp består av många sorter både till kropp och till klädsel. Lysebo för också in mammorna på scenen. De är visserligen kort omnämnda av Falkenland men det är i bildens show som ­mammornas förhållande till sina telningar och deras ambitioner för dem tydliggörs.

Lysebo tillför även en helt egen berättelse – den om balettpojkens beundran för den rosa flickan. Hans krumbuktande är helt rörande och gör att man funderar ännu ett varv över det där med kön och kultur.

Ju fler gånger man läser bild och text, desto mer funderar man över det kulturella samspelet mellan kroppar och kön. Jag tycker att Falkenland och Lysebo speglar och ställer frågor. En vid första anblicken sockersöt bok, som vid omsorgsfull läsning – så där som barn gör många gånger – visar sig ha ett spännande djup. Inte minst den avslutande bilden där mammans leende blickar bekräftar Dixis fria självbild.