Man inser inte sitt samband med andra förrän man är ensam. Så kan man sammanfatta den centrala erfarenheten i en av Paul Austers finaste böcker, ”Att uppfinna ensamheten” från 1982. Så kan man också sammanfatta Peter Handbergs ”Skuggor”, en självbiografisk roman som på många sätt påminner om Austers.
Bägge handlar de om sorgearbetet efter en fars oväntade död. De känslor och minnen som väcks till liv när sonen går igenom hans tillhörigheter. Rotandet i gamla papper och fotoalbum kastar nytt ljus över faderns undanglidande karaktär, samtidigt som det leder till avslöjandet av en mörk familjehemlighet – i ”Skuggor” kretsar det kring en pistol i faderns byrålåda.
Men det verkliga dramat, här liksom hos Auster, utspelar sig på ett mer lågmält, existentiellt plan. Det handlar om sonens försök att förstå den avskärmning fadern levde i, ett främlingsskap som går igen i hans eget liv, och hur det präglat hans egna relationer.
Vem var denne far? En klassisk typ, närmast identisk med den hos Auster. Myndig, auktoritär, frånvarande. Känslomässigt onåbar, lika osynlig för sig själv som för andra. Berättarjaget Peters bild är nog så tydlig, men kompliceras av samtal med faderns grannar som alla minns honom på helt olika sätt. Romanen ställer frågan om en människa alls kan sägas ”vara någon” annat än i mötet med andra, och besvarar den nekande.
För Auster blev faderns död verklig först när han gick igenom dennes garderob och fann alla slipsar – färger och mönster som stod inristade i hans tidigaste minnen. Här är det faderns kostymer som ger minnet konturer. Men Peter går steget längre. Han börjar klä sig i pappa Bengts kostymer, försöker trä på sig hans personlighet, kanske återuppväcka honom till livet. Han flyttar in i Bengts lägenhet, lägger sig till med hans slösaktiga vanor, besöker samma lyxkrogar i Stockholm, gör allt som han föreställer sig att pappa brukade göra. Och varför inte? Han har ändå aldrig haft känslan av att vara någon särskild.
Det tvetydiga och provisoriska i alla identiteter löper som en röd tråd genom boken. Peter inleder ett förhållande med en kvinna som han på Bengts manér raggat upp i baren på Riche. Hon genomskådar hans maskerad, ser det som något sjukligt och avbryter förbindelsen. Själv står han oförstående, tycker inte att han har något ”äkta jag” att visa upp för henne. Finns någonting alls bakom fasaden?
Peter Handberg är känd som översättare och introduktör av framförallt tyskspråkig litteratur. Han har tidigare utgivit noveller, resereportage och essäböcker, senast ”Den nedkopplade himlen” (2011).
Med ”Skuggor” visar han att han också är en slipad romanförfattare. På ett enkelt men vackert språk (Handberg är en mycket skicklig stilist) målar han fram uppväxten i 60-talets Blackeberg, med sporadiska, oönskade besök hos fadern i det delade Berlin, samtidigt som han reflekterar över hur beteenden går i arv. Hatet och förbittringen det kan ge upphov till.
I en rörande scen ser vi den åldrade Bengt ensam på sitt kontor, hur den utåt så allvarlige fadern med pojkaktig inlevelse fördriver sina dagar med att leka VM i pilkastning. Svenska, turkiska, manchuriska landslaget – han spelar själv rollen av världens alla tävlande, noterar och kommenterar matchresultaten i en pärm. I den bilden sammanstrålar romanens teman. Människans många ansikten. Ensamheten som gränsar mot galenskap och död. Den djupt dolda barnslighet som kanske är hennes enda sanna kärna.
