Tvärtemot vad några nyligen manifesterande svenska författare tror, går det alldeles utmärkt att kombinera mer traditionellt berättande med modernismens tekniska och språkliga landvinningar, från Joyce till Claude Simon. Ett strålande exempel på detta är den norske författaren Lars Saabye Christensen som 2002 välförtjänt belönades med Nordiska rådets litteraturpris för ”Halvbrodern”. Nu återkommer han med ”Bisättningen”, som på många sätt anknyter till ”Halvbrodern”, men framför allt till ”Beatles” och ”Bly”. Det skadar inte att ha läst de romanerna, men det är inte nödvändigt. ”Bisättningen” kan läsas helt fristående.
På ett hotellrum i en liten stad i Nordnorge vaknar huvudpersonen i ”Beatles” och ”Bly”, Kim Karlsen, upp och har tappat minnet. I sin väska har en adressbok med några telefonnummer, bland annat sitt eget och han ringer det. I väskan finns också ett märkligt diplom från en 20:th Century Fox-chef, som berättar att lilla Sortland är den stad i världen där invånarna sett ”Sound of Music” mest av alla i förhållande till folkmängden (det lär finnas fantaster världen över som sett filmen ett par hundra gånger).
Betydelsen av detta (stulna) diplom kommer så småningom att visa sig. Detta med minnesförlusten är ett väl utnyttjat knep både i litteratur och på film, men här ges det nya och mycket suggestiva dimensioner. Det förefaller som om Kim har ramlat igenom en sådan där tidslucka som fysiker och astronomer spekulerar om: det är inte längre 2001 utan 1967 och han beger sig ut på en Magical Mystery Tour – ty genom hela romanen ekar Beatles musik – genom sitt eget förflutna och det kommer snart att spraka av bisarr humor och rena spökhistorier, förmedlade av den anonyme berättaren.
Ibland kan det, som i ”Halvbrodern”, bli väl mycket av ”latinamerikanskt” fantasteri, men visst håller det. I romanens olika delar läggs berättarnivåer till och överlagrar varandra på ett kontrapunktiskt, suggestivt sätt, thrillerliknande kan man säga. Stilnivåerna växlar från berättande realism till en sorts flätade dialoger à la Claude Simon. Det är virtuost genomfört, men gör det svårt att referera innehållet utan att förstöra den växande spänningen för läsaren.
En resa genom det förflutna alltså, till den tid när Beatles regerade och Kim och hans vänner bildade ett popband. Allt det som inte längre närvarar i nuet föds åter i drömliknande scener av stor verkningskraft, både gripande – som i återseendet av föräldrarna och den tidigt döda systern – och emellanåt kusligt.
Vad är sant och vad blott dröm? Var Kim på något sätt inblandad i den tragiska olyckan när sångaren i popdansgruppen Dirty Fingers omkom? Vilken röst skall vi tro på? Läsaren får lägga pussel, men också många tillfällen att skratta gott. Den nu 50-årige Kims olika samtider, i musiken eller i avgrundsvänstern, målas upp i fascinerande fresker och de olika stilnivåerna befruktar allt mer varandra. Här talas ”lågt” men också ”högt” i en metaforik som kan påminna om Björn Ranelids. Och sanningen om vad som egentligen hänt Kim och om hans odyssé genom drömmen kommer till sist att uppdagas i all sin tragedi. ”Bisättningen” är alltså ett nytt mästarprov av Lars Saabye Christensen, både djupt tänkvärt och mycket underhållande. Det är en roman om det förlorade i allas våra liv och en spaning efter den tid som flytt. Den tid då Beatles regerade och dagen var frisk som källvatten. För Lars Saabye Christensen har Beatles aldrig upphört att regera. Och det håller jag fullständigt med om och vill gärna hälsa till de mindre poptyckarstorheter som på sistone ifrågasatt detta: Beatles var, är och förblir störst.
