Den fiktiva kriminallitteraturens närmaste granne är den litteratur som dokumenterar autentiska brott. Kriminalreportern Tobias Barkman har skrivit boken Jakten på en mördare , i vilken han följer ett spaningsteam på 90-talet i det som förut kallades Kristianstads polisdistrikt. Låt mig på en gång säga att Barkman har skrivit en rafflande bok, en genuin bladvändare.
Upplägget är det bästa tänkbara, Tobias Barkman har fått förfoga över annars hemligstämplat utredningsmaterial, och i boken varvas ibland snudd på fiktiva skildringar av mördare, offer, misstänkta och utredare. Men jag tror inte att han tummar på sanningen. Däremot finns det dråpare i den här boken som man skulle vilja veta betydligt mer om, ogärningsmän som Tobias Barkman lämnar åt sitt öde utan något om vederbörandes bevekelsegrunder.
Det är dock ganska många som ska betas av och den största och viktigaste utredningen behandlar flickmordet i Hörby, ett mord som faktiskt klaras upp efter 15 år. Hennes mördare bistås ett fylligare porträtt, psykologiskt och existentiellt, än de övriga.
Boken är en hyllning till kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson, som i början av 90-talet blev chef över en utredningsgrupp i ett dittills lugnt polisdistrikt i Skåne. När en ung kvinna försvinner och sedan återfinns mördad har man inte haft ett spaningsmord på tio år. I granndistriktet Hörby däremot har man kört fast i spaningarna efter den unga flickan Helén Nilssons mördare. Det mordet ska Per-Åke Åkessons särskilda team så småningom också lösa, jämte mordet på Jannica Ekblad; båda mötte samme baneman – Ulf Olsson.
Antalet brott som idag klaras upp ligger på omkring 15 procent. Siffrorna varierar förstås i förhållande till typen av brott, men i ”Jakten på en mördare” får vi följa ett spaningsteam som under ledning av Per-Åke Åkesson går så metodiskt tillväga att ingen förövare går fri.
Som läsare får man ta del av varje detalj i sådana polisutredningar, minutiösa brottsplatsundersökningar, förhör med misstänkta och vittnen till också ganska perifera händelser. Inga stenar lämnas ovända, inga trådändar lämnas hängande. Till slut lyckas detta team ringa in sina mördare.
Det är en sorglig berättelse om sorgliga män, för det är bara män det är fråga om i den här boken. Män som står i ett särskilt förhållande till kvinnor. Män som inte sällan fått sin syn på kvinnor präglade av den första kvinnan i deras liv.
Vi blir inte besparade någon av de ohyggliga detaljerna; det kommer partier, där brottsoffrens tillstånd sorgfälligt skildras, när jag undrar över vad det är för sorts våldspornografi jag egentligen läser.
Tobias Barkman är dessutom förfaren i konsten att hålla spänningen vid liv, att såsom en durkdriven romanförfattare skriva ut precis så mycket som är nödvändigt för att läsaren ska komma i slukartagen.
Jag kan inte komma ifrån misstanken att ”Jakten på en mördare” delvis bygger på vetskapen om vår fallenhet för att frossa i andras olycka, det är det spekulativa draget hos boken. Men jag ska inte sticka under stol med att det är förbålt skickligt skrivet.
