Novellsamlingen ”Sorgesång för Easterly” vann tidningen Guardians debutbokspris förra året, och utkommer nu på svenska i följsam översättning av Helena Hansson. Bokens författare Petina Gappah är zimbabwisk, men bosatt i Genève. Ändå är det Zimbabwe som är bokens ämne, snarare än de individuella människoöden som lyfts fram i novelltitlar som ”Faster Julianas indier”, ”Hembiträdet från Lalapanzi” och ”Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar”.
Fast inte Zimbabwe som nation, för den värld som ”Sorgesång för Easterly” handlar om är i allra högsta grad en globaliserad värld, där inget land kan existera helt isolerat från andra. Där saker som sker på andra kontinenter påverkar det som sker här och nu i vår egen vardag, något som kanske blir synligare just utifrån ett postkolonialt perspektiv.
I ”Sorgesång för Easterly” är Zimbabwe ett flytande begrepp, som utgörs inte bara av de som bor inom landet Zimbabwes fysiska gränser, utan också av de som har sina hem i USA, England eller Schweiz, men som har band till det som är omöjliga att kapa. Ibland tycks Gappahs Zimbabwe också vara tidsmässigt flytande, både Sydrhodesia, Rhodesia, Zimbabwe Rhodesia och Zimbabwe på en och samma gång. Ett land där gamla ortsnamn lever kvar i folks vokabulär långt efter att de har slutat att vara politiskt gångbara, och där traditionella samhällsvärderingar samsas med moderna, kristendom med marxism-leninism, samväldets synsätt med det postkoloniala. Där det finns så många skarvar att man måste hålla sig till ytan för att slippa oroa sig över hur allt ska kunna hålla: ”Det är bara den officiella sanningen som räknas, bara den sanningen som kommer att föras vidare i historieböckerna så att barnen får lära sig den.”
I novellen ”Vår man i Genève vinner en miljon Euro” blir motsägelserna i den globala verkligheten kanske som tydligast. En man från Harare får jobb som konsul i Europa, men kan inte tolka den värld han kommit till, och faller lätt i dess fällor. Hur ska någon som aldrig behövt använda nätet, utan förlitat sig på gammal hederlig brittisk skrivmaskinsbyråkrati, kunna motstå en mejlbluff? I Gappahs noveller krockar olika sfärer med varandra. Ett sätt att leva som är dömt att misslyckas inom Zimbabwes fysiska gränser kan konverteras till framgång någon annanstans i världen. Och omvänt: att satsa på utbildning kan visa sig vara meningslöst när man flyttar till England och märker att man ändå bara anses duga till enkla sjukvårdsjobb.
”Jag vill ha en större värld”, säger en av samlingens gränsmänniskor, en av dem som inte klarar sig varken här eller där. Som inte lyckas i möjligheternas land, och inte heller kan återvända till Zimbabwe eftersom det inte längre är hemlandet, det land som hon en gång i tiden lämnat.
”Sorgesång för Easterly” breddar bilden av Zimbabwe, men försöker också gå på djupet i beskrivningen av ett land där ytans illusioner har blivit så viktiga. Illusionen av en fungerande ekonomi och demokrati, illusionen av hälsa i ett land där aids är ett ständigt hot. Där självständighetens hopp vänts till misströstan över politiska och ekonomiska misslyckanden. Gappahs litterära verktyg för att belysa allt det är humorn och vardagsrealismen. Humorn ger novellerna en stor charm, och fungerar bra som kontrast till realismens storslagna anspråk på att skildra sanningen och inget annat än sanningen.
Gappah skriver för tillfället på två romaner, och jag hoppas att vi också fortsättningsvis kommer att kunna ta del av hennes skarpa texter på svenska.
