För länge sedan gick jag i psykoanalys. Ibland hände det att någon välmenande vän frågade om det blev resultat av det hela. Frågan väckte förvirring hos mig. Resultat? När jag tänkte på min analys var det inte i de termerna. Det som dök upp var fragment av berättelser, bilder, halvt artikulerade förnimmelser – och min möda med att pussla ihop dem till något begripligt. Snarare mödan än pusslet.
Det här påminns jag om när jag läser Magnus Florins nya bok ”Ränderna”, inte bara för att ett av bokens motivspår är rekonstruktionen av en terapiprocess. Framför allt är det formen som får mig att associera till pusslet, hopfogningen. Många element sammanhållna av en ganska suggestiv stämning, delvis överlappande men inte entydigt hopkopplade.
Bokens ryggrad är två besläktade berättelser som alternerar med varandra. Dessutom finns ett stort antal mindre fragment. Allt sammanbinds av huvudpersonen, av hans medvetande och erfarenheter. Men några entydiga sammanhang eller förklaringar ges inte.
Den ena berättelsen består av en rad korta episoder som jaget skriver till fotografier (som läsaren inte får se). Bilderna skildrar en familjs liv, men personerna är utsuddade, oigenkännliga.
Den andra är en rekonstruktion av en lekterapi som huvudpersonen möjligen genomgick som barn – en sådan där barnet leker med leksaker i en sandlåda medan terapeuten sitter bredvid och antecknar. Centralt för bägge är språkligheten – det rör sig om en mödosam strävan att sätta något undflyende i ord. En återkommande scen är en lek med klossar, där varje kloss är en bokstav till exempel ur författarens namn. De kan bilda ord, från gnu till flamingo, från sorg till amor. Leken beskrivs som befriande och glädjefull fastän det inte klargörs vad den leder till.
Över huvud taget är konkretiseringen av det abstrakta ett återkommande grepp hos Florin. Ibland kan ”Ränderna” påminna om Krakel Spektakel-boken som när en scen eller historia får sin början genom att man förhåller sig bokstavligt till abstraktionerna och ser vad som händer. Det är bra, eftersom det motverkar Florins största svaghet som författare, dragningen till intellektualistisk torrhet, förkärleken för att krama ur varje idé tills den inte innehåller en droppe mer.
Någonstans i botten på ”Ränderna” finns en sorg. Terapeuten som hjälper jaget att minnas sin barndom berättar att barnen ofta säger att sorgen är randig, eftersom ett barn som drabbats av något svårt inte förmår vara sorgset hela tiden. Sorgen växlar med en glädje som inte kan hålla sig borta. Familjefotografierna som boken utgår ifrån innehåller alla något randigt – en trappa, ett staket, en skrinda. Huvudpersonens te smakar bäst ur randiga koppar. I det förflutna finns ett dödsfall genom drunkning som tränger sig på men förblir oförklarat.
Någon entydig upplösning leder minnes- och rekonstruktionförsöken inte till. Fullbordandet av boken är bokens slut. Jaget lämnar terapeuten med sitt namns bokstavsklossar i en påse. ”Hej med dig, ha det så bra”, säger hon.
