SORG I MINNE Efter livet kommer döden, ibland alltför tidigt. Tragiskt är det när unga människor genom självmord ser till att aldrig bli vuxna. Niklas Rådström berättar i ”En handfull regn” om en nära vän som valde döden framför livet.
Egentligen ”lär” man sig kanske inte så mycket av livet. Mina egna erfarenheter – åtminstone för tillfället; insikterna tenderar ju att fluktuera i en evig vågrörelse av bekräftelser, korrigeringar och dementier – talar för att ungdomsårens leklust, fantasier och drömmar om en än mer fruktbar framtid utgjorde själva toppen av den gränslösa kreativiteten och det fria livsflödet. Vilken skaparkraft kunde i de sena tonåren inte manifesteras i en rullbandspelare, en mikrofon, en tummad utgåva av Baudelaires lyrik, en tresträngad gitarr, en King Crimson-LP, en tekanna och ett halvt paket cigaretter! Visserligen fylls våra liv av annat när vi blir litet äldre, när omdömet mognat och idéerna blivit något bärkraftigare. Å ena sidan hör detta till livets naturliga gång och är ingenting att bråka om, men å andra sidan är det faktum att den glada kraften, dynamiken och energin i så hög utsträckning tycks begränsade till ungdomsåren inte helt oproblematiskt (åtminstone inte för en krisande 42-åring).
Det patetiska (nostalgin, det ältande minnet) slår emellertid över i verklig tragik när det handlar om unga människor som genom självmordet ser till att aldrig förvandla ungdomens härjande skapelser till den vuxnes erfarenheter och levande minnen; som frivilligt valt bort möjligheten att senare i livet i lugn och ro reflektera över sin egen historia under det att man konstaterar att man i mångt och mycket är sprungen ur den person som danades under just de vilt skapande och experimenterande ungdomsåren. Många av oss har nog varit bekanta med eller känt till någon som under sin barn- eller ungdom tagit livet av sig, och lämnat människor efter sig som förvirrat bara kunnat samla sig under den lika mänskliga som gagnlösa frågan Varför? Om detta har Niklas Rådström skrivit en fin bok, En handfull regn, som rör sig kring minnena av och sorgen efter den Bengt som var författarens oskiljaktige vän under hela uppväxttiden, tills han en dag 1977, 24 år gammal, valde att ta livet av sig. Och eftersom ”vi är beredda till nästan vad som helst för att hålla kvar livet i dem vi älskar”, kommer först förnekelsen, och sedan insikten, och i Rådströms fall till slut också behovet av att med språket trotsa döden och bringa liv i minnena.
Boken har två avgränsade delar, där den första i memoarform tillägnas livet, kreativiteten och nyfikenheten (”Ljusa valv och mörka”), medan den andra utgör en djuplodande essä om döden, sorgen och ensamheten (”Det svarta maskineriet”). Och till livet hör allt från två åttaåringars spion- och detektivlekar i Vitabergsparken, konstruerade bollsporter och ändlösa sketcher på roliga timmen till mer lågmälda iakttagelser av mer privat natur (som exempelvis det besvärliga i att växa upp utan en närvarande far), och småningom också hur världen flödar in i och ut ur de hungriga unga medvetandena i ett evigt flöde av impulser, upptåg och engagemang. ”Claes Oldenburg och Demonen, Nalle Puh och Jean-Luc Godard, Mao Tse-tung och Kalle Anka, King Kong och Hermann Hesse, Ray Bradbury och Läderlappen.” Och ytterligare något senare i livet förstås de intryck och avtryck som 60- och 70-talens radikala kulturklimat gjorde på två hungriga gymnasister, och som ofrånkomligt resulterade i omstörtande happenings och marxistleninistiska studiegrupper. Här får vi nog vara tacksamma för att de unga herrarna Niklas och Bengt i lika hög grad attraherades av kapten Haddocks svordomar och kvarterets blinkande flipperspel, ty om 68-rörelsens politiserade jargong inte i någon utsträckning uppfattats som ”ett dött språk”, som ”ord utan mening och liv”, ja då hade den Rådström vi som läsare lärt känna förmodligen aldrig blivit till. Istället alltså den märkliga kombinationen av politiskt engagemang och ”en ironisk beredskap inför det tomma i frasexercisen”.
Men efter livet kommer döden, och ibland alltför tidigt. Att Rådström länge värjt sig mot tanken på den här boken är ingenting han döljer, utan tvärtom lägger ut texten och resonerar kring, lika rädd för att inte förstå som för att förstå, och skräckslagen inför möjligheten att upptäcka en egen skuld och ett eget ansvar i det som hände. Med hjälp av mer generella filosofiska och psykologiska resonemang försöker författaren här närmare förstå Bengts val och sin egen reaktion på de oåterkalleliga omständigheterna.
Det finns säkert de läsare som kan tänkas irritera sig över Rådströms rådbråkande med livets fullbordade faktum, och som besvärade vill vända bort blicken från vad som i högsta grad är författarens egna privata uppgörelser och esoteriska minnen av en förlorad gammal vän. Men bokens styrka består just i att Rådström så förbehållslöst och osminkat visar att vi som personer förvisso är unika och oersättliga, men att barnets fantasivärld är en universell fristad, öppen och begriplig för alla, och att vår ungdom i mångt och mycket är en gemensam erfarenhet. Och då är det heller inte så konstigt att man, som Rådström, skakar i sina grundvalar när en av livets få riktiga vänner väljer frånvaron och tystnaden. ”Vad säger det om hållbarheten i våra föreställningar om världen?”
Med denna förlorade vänskap som mörk fond bearbetar Rådström också den svåra depression han drabbades av långt senare i livet, i svallvågorna efter en hel serie dödsfall i den närmaste familje- och umgängeskretsen. Här blir texten precis så oantastlig och ömtålig som ämnet kräver, och som får sin dunkla manifestation i den återkommande vision eller drömbild som hemsökte honom åren efter vännens död: ett okänt svart maskineri av gnisslande svängaxlar, kugghjul och kolvar bakom en låst järndörr. Men vad är maskinen till för, vad producerar den? ”Framtid, är det enda jag kunnat tänka. Framtid.” Också det ett memento mori för alla oss som upplevt nåden att varje dag trots allt välja livet framför döden.
