William Shakespeares ”Sonnets”, publicerade i London år 1609 i en illa tryckt kvartovolym under den fantasilösa titeln, är historiens mest berömda diktsamling. Men också den mest gåtfulla. Inte så mycket för sitt innehålls skull som för frågorna om samlingens verklighetsbakgrund. Fanns dikternas fyra huvudpersoner i verkligheten? Vem var i så fall ”the Fair Youth”, den vackre ynglingen som poeten i merparten av de 154 dikterna bekänner sin kärlek till? Vem var ”the Dark Lady”, den mörka damen som blir poetens älskarinna i flera av dem? Och rivalpoeten, som dyker upp en bit in i samlingen som en lömsk konkurrent om den vackre ynglingen – vem var han?

Och upplevde Shakespeare själv det erotiska triangeldramat, åtrån och kärleken, extasen, svartsjukan och melankolin, som skildras i denna oöverträffade kärleksroman på vers? Frågorna om det dokumentära hos sonetterna har gång på gång ställts under århundradena. Och de kan ställas på nytt, men i så fall bara för att avföras från en seriös diskussion av dikterna som dikt, efter några tentativa svar.

Man behöver inte dela viktorianen Francis Palgraves ståndpunkt när han en gång hävdade, kanske av tidstypisk rädsla för dikternas ”love that dare not speak its name” som ett slags smitta som kunde spridas av alltför bokstavlig läsning: ”de besynnerliga bilder av passion som skönjs i diktens trollspegel saknar all påtaglig existens framför liksom bakom den.” Kanske hette den vackre ynglingen Henry Wriothesley, greve av Southampton. Kanske hette den mörka damen Mary Fitton. Kanske hette rivalpoeten George Chapman. Det finns andra tänkbara kandidater.

Men dikterna kan vara rena fantasiprodukter. Osäkerheten om detta är samtidigt en kompositionsfråga, den pekar på Shakespeares poetiska intelligens. Renässansforskaren Stephen Greenblatt har talat om ”dikternas inbyggda förnekelseprincip” – de är så listigt skrivna att poeten skulle kunna besvara varje försök att lösa namngåtorna med orden ”Du har missförstått, du har dragit felaktiga slutsatser, det var inte alls honom (henne) jag menade.”

Att sonetterna gäckar oss och lever sitt eget liv, bortom alla försök att nagla fast dem vid en utomlitterär verklighet, delar de med annan betydande litteratur, Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” exempelvis.

Men där ligger också det fria hos dem, det som gör dem till speglar av det som finns framför dem: av oss, deras läsare. Vad säger sonetterna oss? Vad säger de om oss?

När poeten Eva Ström nu tolkar sonetterna i vad som helt enkelt är den bästa svenska översättningen av dem (det finns åtminstone fem tidigare tolkningar) uppfattar hon dem som samtida med oss. I rika och infallsrika kommentarer gör hon dem också samtida med Ovidius, Bellman, Gullberg, Tranströmer, Ferlin, Paul Celan, Simon & Garfunkel och åtskilliga andra.

Den starka poetiska utsagan är alltid nutida. Hon översätter sonetterna till ”en icke arkaiserande svenska av idag” och skriver i sitt förord: ”Ju mer jag arbetat med sonetterna, desto mer samtida känns de, de är efter 400 år fortfarande unga, levande.” När hon arbetar med texterna hittar hon vad hon kallar ”sonettvinden”; i de fjorton rimmade raderna finns ofta ett svep, ett flyt, som om de vore en enda fras, av känsla, tanke, drama.

Eva Ström bevisar att svenskan är poetiskt smidig, och hon motbevisar det alltför vanliga påståendet att svenskan skulle vara rimfattig. Hur självklart det kan te sig visar hon i kupletten – de avslutande parvist rimmade raderna i varje sonett som ofta summerar diktens tanke eller känsla – i den berömda 18:e sonetten, den som inleds med orden ”Shall I compare thee to a Summer’s day”. I sin kommentar talar hon om Shakespeares ”prövande attityd till den poetiska bilden” när han håller upp och förkastar en rad olika bilder för den älskade. Diktens slutrader ”So long as men can breathe or eyes can see, / So long lives this, and this gives life to thee” översätter hon med

Så länge män kan andas, ögon se

ska detta leva kvar och liv dig ge.

Kuplettens ”detta” är Shakespeares dikt. Den 18:e sonetten varierar ett av samlingens återkommande teman: dikten som det enda som kan trotsa tiden, döden. Det är också själva poesins urtema, dikten som ”varaktigare än brons”, med Horatius ord.

Det fenomenala med Shakespeare är hans förmåga att formulera sådana slitna tankar nytt och fräscht. Och Eva Ström hittar genomgående svenska motsvarigheter till hans kombinationer av komplicerad metaforik och raka utsagor.

Den dramatiska variationen på olika kärlekstrianglar är sonetternas handling. De är ”jaglitteratur”, bekännelser av en poet som också är en lyckligt-olycklig älskare, en modell lanserad redan av sonettformens uppfinnare Francesco Petrarca. Det är mot bakgrunden av att älskaren också är poet som jag tror man bör se hans envisa uppmaningar till den unge mannen i de 17 första sonetterna att gifta sig och skaffa barn.

Argumentet är att ynglingen på så vis mångfaldigar sin skönhet, får den att leva kvar efter honom. Som litterär tematik är det både förbryllande och unikt men det blir mer begripligt om man ser barnalstringen som en parallell till poetens diktalstring. Den unge mannen kan skaffa barn som avbilder av sin skönhet. Han gör det inte. Just därför blir poetens dikter desto nödvändigare: de kommer att bli ett annat slags tidstrotsande avbilder.

Annorlunda uttryckt: dikterna blir poetens barn med den unge mannen. Genom dikten äger han vad han annars inte helt och fullt kan äga. Dikten ersätter på så vis inte bara den kärlek som inte blir som poeten önskar. Den blir också något mer än kärleken. Den lever kvar när kärleken svalnat och passionen blivit obegriplig för den som en gång hyste den.