För mig är detta essensen av vad poesi är: ”Da stieg ein Baum. O reine Übersteigung! / O Orpheus singt! O hoher Baum im Ohr! / Und alles schwieg. Doch selbst in der Verschweigung /ging neuer Anfang, Wink und Wandlung vor.” Eller i Martin Tegens svenska tolkning: ”Där steg ett träd. O rena överstigning! / O, Orfeus sjunger! Höga trädets öra! / Och allting teg. Dock var det en förtigning / som önskade förvandla och förföra.”
Visst, man kan anklaga den store modernisten Rainer Maria Rilke (1875–1926) för att vara uppblåst, man kan fråga sig om han alltid hade täckning för sina storståtliga tirader. Men det hjälps inte, ännu 35 år efter att jag upptäckte denna poesi ger den mig gåshud samt en känsla av att tillvarons hemlighet lurar där, precis bakom hörnet. Grundläggande är det fysiska välbehag Rilkes vers ger: dess musikalitet, de magiska metaforerna. De skapar den nödvändiga beredskapen att ge sig hän.
Viktig är också oräddheten och anspråksfullheten. Här är en man som tveklöst axlar profetens roll och talar om de djupaste tingen, som drivs av den oblyga övertygelsen att han verkligen med diktens hjälp kan visa sina läsare något de inte kände till. Då gör det inte så mycket att det undantagsvis kan bli lite löjligt eller patetiskt, eller att man småningom kan känna ett behov att ifrågasätta den överväldigande diktarhållningen. Allvaret håller en fången.
Kvintessensen av allt Rilke står för finns i ”Duinoelegierna”, det storslagna diktverk han 1922 fullbordade efter tio års kamp: ”Förfärande är var ängel. Och likväl, ve mig, / åkallar jag er, själens nästan dödande fåglar, / trots vad jag vet”. Etcetera (tolkning Erik Lindegren).
Under de osannolika veckor då Rilke efter tio års skrivkramp fullbordade elegierna skrev han också ett annat verk, de 55 Sonetterna till Orfeus , som vi nu har fått i en ny tolkning av Martin Tegen.
I sonetterna är skalan mindre. Trots att de riktar sig till en gud är måttstocken mera mänsklig, jordisk. Och även om de har skrivits till minne av en tidigt död ung kvinna, bekant till poeten, är de till sitt väsen bejakande, hyllande, ofta starkt sensuella. Rilkes – och poesins – stora teman, tiden, förvandlingen, döden, är starkt närvarande också här, men han skriver nu om sådant som frukters smak, dansens väsen, djurens sätt att möta världen. Han begrundar moderniteten och varnar för maskinsamhället, och han iakttar penningens roll på alla nivåer i det samhälle som omger honom. Vissa av dikterna har en nästan bagatellartad lätthet som man inte normalt förbinder med Rilke, men som försvarar sin plats i denna världsliga encyklopedi.
Rilkes bruk av sonettformen är ganska fri. Han iakttar det komplicerade rimschemat, och dikterna är metriska, men regeln att varje rad skall bestå av fem jamber (stigande tvåstavingar) bryter han ofta mot. Hans sonetter gör ett improviserat intryck, vilket svarar mot det rus av inspiration som födde fram dem.
Det hindrar inte att de är svåröversatta. Tidigare har på svenska funnits en komplett tolkning, Lars Gustafssons från 1987, ett större urval i Patrik Reuterswärds Rilkebok från 1988 och diverse spridda insatser. Tegens tolkningar är mycket fina och boken innehåller även originaldikterna. Ändå är det allra bästa om man kan läsa flera versioner parallellt eftersom de tar fram olika sidor av Rilkes dikter. De är nämligen ofta mångtydiga, ibland verkligt svårbegripliga. Gustafssons tolkningar är ställvis lättare att förstå än Tegens, men Tegen har den stora fördelen att han oftare är trogen originalens rytm, och därmed suggestionskraft. Gustafsson glider ibland över i rena prosan.
Dessutom är Tegen en uppslagsrik rimmare. Till det speciella med Rilke hör att hans rim är så onaturligt naturliga. De liksom bara finns där, i själva andningen. Denna självklarhet verkar ofta omöjlig att överföra till ett annat språk utan vidlyftiga omdiktningar, men Tegen lyckas beundransvärt ofta.
En annan fördel med hans versioner är att han inte förenklar: ibland är hans tolkningar snårigare än kollegernas, men ser man på originalet inser man att svårigheterna hör till dikten. Hans version av ”Sonetterna till Orfeus” är ett mycket betydelsefullt tillskott till den svenska översättningspoesin.
Men Rilkes sonetter är alls inte rebusar. Ofta är de melodiskt flödande, enkla och självklara som visor. Årstiden till ära citerar jag denna:
Lyssna, hör du den första krattans
arbete; åter rör människans takt
dröjande stillheten där i mattans
förvårsmull. Jungfruligt intakt
syns dig det kommande. Detta som hänt
redan så ofta förr, det händer
liksom vore det nytt. Du har känt
hoppet, men plötsligt allting vänder.
Ekars övervintrade blad
tyckes bli framtidsbruna mot kvällen.
Luften leker ibland en charad.
Buskar är svarta. Dock svärtan är tyngre
där på ängens dynghögsställen.
Varje timme som går blir yngre.
Boken är försedd med ett pedagogiskt och inte överdrivet respektfullt efterord av Staffan Bergsten och en koncis författarkronologi av Ingmar Simonsson. Den förtjänar att bli en följeslagare.
”En kväll med Rilke”. Nyöversättningen av ”Sonetterna till Orfeus” presenteras på Goethe-Institutet i Stockholm ikväll 18.30.
