Hämnd fascinerar, så enkelt är det. Skildringen av hur någon kommer tillbaka och ger igen talar till det halvt primitiva ställe inom oss där vi förvarar minnet av våra egna förödmjukelser och kränkningar, vilket förklarar varför hämndberättelsen ofta blir så populär. Hade Jan Guillous ”Ondskan” fått så många läsare om boken hade slutat med att huvudpersonen flydde fältet eller gav efter och inordnade sig? Knappast. Vi vill ha en hämndberättelse som skall vara moraliskt (om än inte juridiskt) oantastlig, som ser till att det goda segrar och det onda får vad det förtjänar, och helst lite till.

Debutanten Marianne Cedervall har i sin roman Svinhugg gett sig i kast med hämndmotivet, dock utan några storslagna Monte Cristo-övertoner. Allt är nämligen ytterst vardagligt när huvudpersonen Mirjam återvänder till sin uppväxts Gotland efter ett antal påtvingade år som läkare i en norrländsk avkrok. Med sig har hon sin synska Norrlandsväninna Hervor, som tycker att det är dags att hämnas på de tre män som ett antal år tidigare genom sitt bedrägeri tagit ifrån Mirjam både hem, pengar och affärsverksamhet.

Men det som i baksidestexten presenteras som ”en varm och rolig berättelse om vänskap och hämnd” framstår tyvärr inte som mycket mer än en ganska torftigt berättad historia, som i uppbyggnad, karaktärsteckning och psykologi inte når längre än det tvådimensionella. Händelserna på Gotland varvas med återblickar på männens svek och de efterföljande konsekvenserna för Mirjams del, liksom hennes väg tillbaka till rikedom och skönhet. Klichéerna i både språk och personskildring är lite för många för att man skall kunna skriva dem på tillfällighetskontot. Texten tyngs också ned av en buskisbetonad talspråklighet som blir minst sagt påfrestande.

Ett klassiskt motiv och viljan att berätta en underhållande historia räcker tyvärr inte för att en roman skall bli bra, de tilltalande beskrivningarna från ett sommarvackert Gotland till trots.