Det har skrivits mycket om papperstidningens död de senaste åren. För dem som inte kan få nog av berättelsen om hur nätet och mediekoncernerna håller på att måla om medielandskapet för alltid, har brittisk-kanadensiske reportern Tom Rachman behandlat frågan i en hel roman, ”De imperfekta” , som nu utkommer på svenska i översättning av Niclas Hval.
Som titeln antyder handlar det inte om något nostalgiskt porträtt av några de tryckta mediernas tappra förkämpar.
Nej, i romanens fokus befinner sig människor som både lever i fel tid och har grava brister. Är de hjältar så är de det i samma mening som Don Quijote. Upptagna som de är med att ta strid för sina personliga maktpositioner och budgetposter hinner de inte oroa sig över det verkliga hot som de multinationella koncernernas irritation över tidningarnas olönsamhet utgör.
Rachman vill skildra tidningsvärlden ur en mängd olika perspektiv, utifrån en specifik tidnings verksamhet: en Rombaserad, engelskspråkig tidning med internationell läsekrets. För att täcka in hela redaktionen beskriver Rachman därför både utrikeskorrespondenter, universitetsstudenter med journalistiska aspirationer, redigerare och ekonomichefer. Ändå är det livet i hemmet snarare än livet på redaktionen som hamnar i fokus.
Varje person, varje roll, får en grundlig genomgång, egna kapitel som är lite som noveller. Det är noveller som har sina poänger, humor och en viss charm – men alltför ofta också väl krystade slut. Rachman är inte den mest subtila av författare, han skyr inte ens det äldsta tricket i författarhandboken: att utnyttja ett hjälplöst djur för att styra läsarsympatierna.
Jag önskar ofta under läsningen att Rachman i stället för att satsa på en roman hade gjort det reportrar gör bäst: pratat med människor, skrivit en bok utifrån deras berättelser. Reportageformen skulle ha passat det journalistiskt slängiga språket bättre, och man hade sluppit en del romanfigurer som varken känns trovärdiga eller som intressanta litterära skapelser. Alla de imperfekta saknar inte attraktionskraft – den fanatiska tidningsläserskan Ornella de Monterecchi är exempelvis oväntad och fascinerande. Men alltför många av personerna förblir klichéer.
Det gäller inte minst de kvinnliga tidningsmedarbetarna, ständigt definierade utifrån sitt utseende och förhållande till mat, även när de skildras inifrån.
En av fördelarna med ”De imperfekta” är att papperstidningarnas eventuella undergång inte känns så värst sorglig efter att man har läst den. Kanske förtjänar de inte mer än så här ändå, tänker jag, tidningarnas bristfälliga medarbetare. Men så tror jag ju också att både människor och papperstidningar egentligen är mer än vad ”De imperfekta” lyckas förmedla. Så mycket mer.
