Sarah Palins memoarer följer flickboksmönstret. Glad och stark på omslaget, sedan, Sarah växer upp, Sarah gifter sig, Sarah får barn, Sarah går in i politiken, Sarah blir guvernör, Sarah slåss mot korrupta makthavare och så kulmen, Sarah får budet om att bli republikanen John McCains vicepresidentkandidat i augusti 2008.
”Naturligtvis tänkte jag inte att detta var självklart. Men jag tänkte inte heller vilken häpnadsväckande idé”, skriver Palin om sina reaktioner i ett av de mest citerade styckena i boken, och ”Tack Gud” – om när hon träffade den blivande maken Todd. Om mediebilden säger hon att ”de fick oss att se ut som en hjord lantisar”. Och så de få naket uppriktiga känslorna efter beskedet att femte barnet har Downs syndrom, en plötslig insikt i varför människor kan frestas att ta till en snabb ”lösning”, för att få bort ”problemet” men att hon höll fast vid sin tro.
Memoarerna, på över 400 sidor, skildrar en ovanlig politikers bakgrund och värderingar. Läsare må förlåtas ifall de snabbläddrar förbi avsnitten om slitningarna mellan oljeintressenter i Alaska, trots att det var just där och gentemot den republikanska maktklicken i delstaten som hon höstade in sina viktigaste segrar.
Halva den läsvärda boken handlar om presidentvalrörelsen med spännande inblickar i politik – och rackarspel – på miljonrullningsnivån. Men det blir väl bittert när förlorare skriver historien och ingen tycks egentligen ha vunnit Palins gillande, bortsett från McCain och hans hustru Cindy. Hon blir så elak i beskrivningarna av ett par namngivna kampanjarbetare och berömda journalister att man frestas att ta till gamla Truman-citatet ”Om du inte tål värmen har du inget i köket att göra”. Själv konstaterar hon att man måste säga ”Nog!” om orättvis mediebevakning och det demokratiska tricket att sänka henne med meningslösa stämningsansökningar.
Palin bekänner sig till Ronald Reagan och Margaret Thatcher, hon skriver att hon inte kan tro på allt i utvecklingsläran och konstaterar att moderskap är en utmärkt skola för en politiker. Hon förlitar sig på Gud och tror på lägre skatter och mindre styrning uppifrån – och denna filosofi tilltalar en given femtedel av den amerikanska väljarkåren som inte stöder Barack Obama.För tillfället är det glömt att hon lämnade guvernörskapet i förtid men det lär dras upp ifall hon blir presidentkandidat 2012.
I memoarerna är det glest mellan djupsinnigheterna, men det kanske inte spelar så stor roll i dessa tider när de som avskyr elitmediernas tolkningsföreträde själva intar sajterna.
Palin siktar ju på världens mäktigaste jobb med argumentet att hon är som folk är mest, ”och jag vill slåss för vanliga hårt arbetande människor”. I ett avgörande avseende är hon, dock, lik den akademiskt resonerande Barack Obama: i kändislyskraft och som varumärke. Hon är här för att stanna.
Den kloke konservative krönikören Rich Lowry summerade att hennes ”going rogue”, alltså att hon går sin egen väg, gör att hon inte längre behöver kanaler till politiker- och medieetablissemanget samt att hon är ”mer av en känsla och ett demografiskt skikt än en filosofisk rörelse” som förvandlat sin Facebook-sida till ett omistligt organ.
