Den norske författaren Dag Solstad har börjat summera sitt liv. Han fyller 62 i sommar. Det är ju ingen ålder, karln är av vestfoldiskt segt virke, kan säkert leva i 30 år till. Men den skrivande Solstad likställer liv med produktivitet. Hur många år till kan han vara verksam, på säkert avstånd från igengrodda stigar? Tio? Tolv? Hur många böcker blir det? Tre? Fyra? Han vet, det är inte slut riktigt än. Det är inte testamentet han skriver på, men väl dess prologer.
Att en författare på ett eller annat sätt påverkas av att slutet rycker närmare är inget ovanligt. Frågan är inte om utan när och hur funderingarna kring livets ändlighet yttrar sig i en åldrande berättares text. Det kan framkalla sentimentalitet och bitterhet, eller ha en paralyserande inverkan som gör att det helt tar stopp.
Solstads två senaste romaner genljuder båda av gnisslet från livets och skaparkraftens inbromsande tåg. Det ska framhållas att det är ett uthärdligt eko och inget öronpinande gnäll från järnvägsspåret. Solstad har begrundat tidens obevekliga framfart och låtit sin diktning på ett nedtonat och indirekt vis ta intryck därav. Det är en i huvudsak behaglig egenskap.
T Singer, huvudpersonen i romanen (broderligt översatt av Lars Andersson) med samma namn, är en passiv grubblare. Detta är hans stora synd. När ungdomen definitivt tagit slut och Singer på grund av en djupgående obeslutsamhet befunnit sig oduglig som författare, tar han Sørlandsbanan till industrisamhället Notodden i djupet av Telemarken, ”det djupaste och norskaste av allt”, för att där tillträda en tjänst som bibliotekarie. Han ska leva i oinskränkt anonymitet, vakta och vårda böckerna, och fylla tillvaron med rutiner. Det är en atmosfär som överensstämmer med hans person.
Det går nu inte som han tänkt. Han träffar en kvinna, Merete, och de gifter sig. Äktenskapet förtvinar snart av Singers apati och det instängda ”förtvivlans kalldrag” som omger honom, men innan de hinner skiljas omkommer Merete i en bilolycka. Styrd av en diffus pliktkänsla tar Singer hand om sin döda hustrus dotter Isabella. De flyttar till Oslo efter att Singer vunnit pengar på ett närapå magiskt tipssystem, som han fått av Adam Eyde, chef för Norsk Hydro, det företag som respiratoriskt hållit Notodden vid liv under alla år. Isabella får en singersk uppfostran, bestående av en frånvarande närvaro och en närvarande frånvaro. Han finns i hennes närhet som en likgiltig, klumpig gast, och Isabellas utveckling måste bli en rörelse bort från Singer. Att hon försvinner bekommer honom knappast, liksom ingenting bekommer honom.
Singer definieras främst utifrån vad han inte är och inte kan utstå och inte åstadkommit i livet. Han introduceras som lidande av ”en säregen form av skamkänsla”, som får honom att då och då stanna upp, stel som en pinne, och med båda händerna dölja ansiktet och högljutt utbrista ”Nej, nej”. Vad denna skamkänsla i grund och botten består i, och varför Singer är som han är, självutplånande och rotlös, är och förblir en gåta. Måste vara det.
Anledningen till att inte heller berättaren kan tillhandahålla några svar är att dennes språk upphör där Singers reflektioner upphör. Är berättaren därmed Singer? Delvis är han nog det. Men Singer framstår också som Solstads mörka tvilling. Den livsförnekande och illusionslöse Singer, som inte lever sitt liv utan blott betraktar det, representerar de sidor som författaren skymtat och fruktar hos sig själv, och för den delen, sin generation.
Detta släktskap bekräftas till viss del av Solstads senaste roman 16.07.41, som utkom i Norge i slutet av förra året. Här anklagar Solstad sig själv för ett sömngångaraktigt beteende, hur han uppslukas av den återstående framtiden och försummar nutiden. Singers skugga är närvarande, om än tillhållen och blek.
Det är en till både form och innehåll egenartad roman. Den hålls inte samman av någon handlingens söm. Att titeln anger Solstads födelsedatum säger en hel del om vart boken syftar: mot Dag Solstad, författaren, bosatt i Berlin, född i Sandefjord i Sydnorge, han som snart fullbordat sin livsgärning. ”16.07.41” utgör således de första handgreppen i ett litterärt dödssakrament.
Romanens första mening, ”Denne gangen skal jeg ut å fly” avslutas med en fotnot, under vilken Solstad infogat den ursprungliga inledningen, som han av olika skäl förkastat. Genom fotnoten kan han bevara vad han slängt, och göra bruk av sin obeslutsamhet. Det påminner om en dvd-utgåva, där man kan glutta på de bortklippta scenerna.
Den till fotnoten förpassade inledningen, i vilken Solstad i ”en slags dyster lek” ville upplösa jaget i ett möte med tiden, kasserades därför att han ansåg sig vara för gammal för den. Författaren menar att det inte passar sig att ägna sig åt dylika lekar om man skrivit böcker i över 35 år. Det är för sent helt enkelt. Han har viktigare saker för sig. ”Å forstå hvilken fase en befinner seg i innen sitt livsløp er en nødvendig betingelse for å ta seg det privilegium å henvende seg til offentligheten i fiktiv form.”
Under en flygresa till Frankfurt am Main erfar Solstad en rumsförvillelse som försänker honom i ett meditativt och religiöst tillstånd. På ett förbiglidande moln urskiljer han, i en himmelsk föreställning, en ängel som visar sig vara hans sedan länge hädangångne far. Denna syn, som gör Solstad överjordiskt lycklig, anknyter till en av romanens sista scener, där den elvaårige Dag står på sin balkong och tillsammans med en kamrat låter mängder av leksaksfallskärmar singla ner över bakgården. Han har hittat fallskärmarna på vinden, de är faderns förfelade uppfinningar, som ingen leksaksaffär ville veta av, eftersom de bara gick att använda en gång. Hela grannskapet täcks snart av dessa fallskärmar, och då Dag möter sin far vid tåget tvingas de båda vada i familjens misslyckande. Det är en förnedringens väg, som Dag dock får vandra ensam. För fadern låtsas inte om något, han är upptagen av större idéer, han ska bygga perpetuum mobile, evighetsmaskinen, engångsfallskärmens motsats.
Det förefaller som om det är först när Dag Solstad uppnått samma ålder som den världsfrånvände, oförtrutet kämpande alkemisten Ole Modal Solstad, som han till fullo inser vad faderns nederlag inneburit för honom. Sedan faderns tidiga död har han tagit på sig en uppgift, kanske är det en revansch eller ett löfte om självförverkligande, som han vid författandet av ”16.07.41” ännu inte anser sig ha fullgjort. Då är det inte så konstigt att han upptas av sin krympande framtid. En sådan föresats placerar honom också på betryggande långt avstånd från negativet Singer.
Några av de ämnen som återfinns i den sene Solstads författarskap, såsom livslögnen och självförverkligandet, direkt nedärvda från gamle Ibsen, betjänas i hög grad av ålderdomens annalkande. De får en större tyngd och en ny giltighet. Dessutom tycks Solstad liksom många andra konstnärer på gamla dar kunna avhända sig allt ideologiskt bråte, vilket är tacknämligt.
Han odlar en omständlighetens stil, där skildringen får ta den tid den tar. Ibland rör han sig nästan gulligt långsamt. Att läsa Solstad kan också vara som att befinna sig bakom en pensionär i en trappa när man har bråttom. I långa partier av ”16.07.41” fördjupar sig författaren i detaljerade och föga medryckande beskrivningar av Berlins stadsbild. Men i kraft av ålderdomens arrogans gör Solstad som han vill och det är förstås uppfriskande. Så att Solstad blir gammal är bara bra, för då kan Solstad bara va.
