På omslaget till Sofia Stenströms debutbok Venus Vanish dansar kvinnor i en röd-svart bildsvit av Nancy Spero. Det är en lek med den grekiska vasmålningens ikonografi. Men det som fångar min blick är något annat: en försvunnen punkt ovanför i:et i ”Vanish”. Handlar det om en tryckteknisk tillfällighet? Eller är denna punkt - den undflyende punkten - en antydan, till och med en läsanvisning?
När man öppnar Stenströms bok är den fylld av glest satta dikter, där fraserna har fördelats över vita fält. Varken fragment eller berättelse i strikt mening, upprättar poesin en tydlig ram. I det ”blanka” som utgör startpunkten installeras först elementära former (”kloss”, ”klot”, ”stav”), vilket åtföljs av en upptäckt av inre och yttre, innan kroppen, rösten och de andra kan identifieras:
så träs lillstrumpan över handen
hon tjuter som på rundgång och sedan
skär den lilla rösten ett snitt
och ut väller de
andras tonfall
Denna scen, barnets ankomst till världen och språket, utgör resonansbotten för de texter som följer. Men det vore alltför enkelt att reducera boken till en familje- och utvecklingshistoria från flicka till kvinna.
Historien om begäret och lagen - som bearbetas och förgrenas genom en lekfull behandling av klichéer som docka, sår, ros och så vidare - kommer till exempel att kopplas ihop med frågor om skrivandet, och med en rad favoriter ur senmodernismens poesiparlör: det vita, munnen, handen, rösten.
Stenström besitter dock en förmåga att framkalla ny energi ur dessa vältummade termer. Genom ett fräckt och varierat språkarbete - ordlekar och ljudspel, språkblandningar och nybildningar (”delkande”, ”antänkning”), undflyende metaforer och urballat lallande - görs läsningen till en lustfylld aktivitet.
Framför allt lyckas hon skapa en skiftning i tonlägen och stämningar, vilket är befriande i en poesivärld som ständigt på nytt tycks klyva sig mellan det allvarliga och det humoristiska.
Och så småningom,
ungefär halvvägs in i boken, dyker den försvunna punkten upp: ”här är flyktpunkten var fäster snaran?” som det står. Gränser finns, liksom möjligheter och öppningar.
Och det är trots allt de senare som märks. Ibland blir det kanske för lätt och slätt. Men ”Venus Vanish” bjuder också på flera fascinerande flyktlinjer genom en språkvärld befolkad av ”lekflickor” och ”paradisiska mängdspel”, och en ”bildmakare” som kliar sig i skrevet.
Sofia Stenström utvinner ny energi ur tummade termer
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se







