Jag förmodar att den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg, numera bosatt i Köpenhamn, på ett eller annat sätt är släkt med den store Bertel Gripenberg, som, liksom för att leva upp till sitt familjenamn, skrev en av det förra århundradets mest gripande dikter på svenska språket, en av de hundra i topp, enligt min och säkert många andras mening, ”Ett ensamt skidspår”. Den som ännu inte har fått sig den dikten till livs borde göra sig mödan att leta upp den och rad för rad suga i sig den.

Men Catharina Gripenberg har alls ingen fallenhet för eller dragning till det gripande. Hon är en ordlekande buspoet, inte i något slags språkmaterialistisk heavy metal-stil med språkfilosofisk armering hämtad från Wittgenstein & Co utan i en vardagligt metapoe­tisk och ironisk anda som starkt påminner om det tidiga 60-talets nyenkelhet, men som till skillnad från denna inte alls ter sig egalitärt och demokratiskt missionerande, till exempel emot vad Göran Palm den gången kallade ”aristokratmodernismen”, utan Gripenbergs projekt är att vara alldeles opretentiös och endera busigt barnslig eller kaxigt cool.

Poesin var i århundraden litteraturens huvudfåra och den dominerande genren, men alltmer har den dragit sig tillbaka för att i stället fylla en annan funktion, som litteraturens laboratorium, ett rum där mycket av den estetiska grundforskningen utförs och där en hel del går åt pipan och fort förpassas till återvinningen, medan annat verkligen för litteraturen framåt och skapar nya former av sensibilitet, förut oanade receptorer. I detta rum satsar en del poeter på att ösa ur de äldsta källorna, att spela rollen som schamaner eller förbedjare, medan andra vinnlägger sig om att skruva ner anspråken och resolut värjer sig mot allt som kan verka patetiskt eller övermaga. Vår nya Gripenberg, Catharina, hör alldeles avgjort till den senare extremen. Hon är beredd att skoja om allting.

Även sådana poeter behövs, och jag tycker att Catharina Gripenberg klarade skivan galant i sin förra diktsamling ”Ödemjuka belles lettres från en till en”, som präglades av en friskhet och en barnslighet som liksom sprang fram ur ett eget hjärta och ur en egen ordlekande fatabur.

Jag blir däremot ganska illa berörd av hennes nya diktsamling, hennes tredje sedan debuten 1999. Jag har läst den gång på gång, för att verkligen känna efter, men jag kan inte låta bli att känna inte bara skepsis – det vore för milt sagt – utan rentav indignation över de travestier som hon inledningsvis gör av några av Edith Södergrans mest kända dikter. Redan titeln Ta min hand, det vore underligt är hämtad från Södergran, något som aviserar att poeten fäster stor vikt vid just den första diktsviten, där hon på ett ganska grymt sätt demonterar några av Edith Södergrans mest kända dikter.

Om det åtminstone hade ­varit fråga om aggressiva lustmord, om en protest mot det högspänningsladdat innerliga och nietzscheanskt heroiska i Södergrans diktning! Men det är inte så, såvitt jag kan se, utan Gripenberg nöjer sig med att skriva in sig själv i Södergrans diktning, varvid denna framstår som oändligt överspänd och patetisk. Varför? Är inte Edith Södergran tillräckligt cool? Nej, det är hon förstås inte, tidigt dödsmärkt som hon var, men hon kunde fan ta mej skriva poesi så att håret på underarmarna reser sig på en, om man nu inte bestämmer sig för att vara så ironiskt distanserad som Catharina Gripenberg och ute efter att ta ner denna poe­si på jorden.

Som ung finlandssvensk poet har hon faktiskt ett visst mandat för att försöka göra det, men dessvärre lyckas hon inte alls. Jag tror att man måste vara listigare om man ska ge sig på att skriva emot Södergran, om man nu ska ge sig in på ett sådant projekt.

Utgår från litterära förlagor gör Gripenberg även när hon i en senare svit käckt trivialiserar några av de metamorfoser som Ovidius har diktat. I dessa omskrivningar – eller vad man nu ska kalla dem, kanske självbiografiskt turnerade randanmärkningar – röjs inte ett lika starkt behov av att distansera sig från det patetiska och det tydligen mest skräckinjagande av allt, det sentimentala, men just denna plötsliga brist på anti-poetisk offensiv från Gripenbergs sida gör att man inbjuds att läsa dessa dikter mera konventionellt och mind­re från en ironisk utgångspunkt. Det gör dem dessvärre ganska uddlösa och fadda.

I sin förra bok odlade Catharina Gripenberg en sorts opretentiös charm och lekfullhet, men i denna sin nya diktsamling tycks hon rusta sig till en uppgörelse med en traditionell poesi som hon vill skjuta i sank – eller möjligen sekundärt parasitera på. Tyvärr blir allting för lättviktigt. Edith Södergran och Ovidius står rycken, medan man undrar vad Catharina Gripenberg föreställer sig att hon egentligen håller på med och hur det ska kunna leda till något estetiskt utmanande och produktivt.