Ungefär mitt i Niklas Söderbergs nya poesisamling ”I bruk, brukare”, stannar jag till inför en dikt om smulor. Det vill säga faktiska, knastrande, stickande brödsmulor. Särskilt stickande om man ligger på knä på köksgolvet mitt i natten, hemfallen åt glömskan och musiken (Charles Mingus, som en not meddelar), om det inte vore för de irriterande smulorna som ska borstas bort och glömmas, också de.
Det som fångar min uppmärksamhet är den skavande detaljen, den lilla skavanken. Sådana oansenliga men meningsalstrande gravitationspunkter dyker ofta upp i Söderbergs dikter, som sällan dras till stora händelser, utan i stället ägnar sig åt, för att parafrasera en annan dikt, nedfallet från metafysiken – åt vardagens oväntade veckbildningar, vilken förnimmelse eller form de än uppträder i: en doft av äpple, ett värmande diskvatten, ett frasande tyg. Och hur mycket kan inte rymmas här.
Om titeln på Söderbergs nya bok – hans fjärde sedan debuten 1994 – tycks leverera en uppmaning till användning, handling och arbete, så visar det sig att även den passiva aspekten av bruket aktualiseras. ”Att brukas, tas i anspråk, finnas så … att inte fåsistaordet”, som det står redan i samlingens första dikt, vilken med konsekvens underkastar sig ett befintligt förråd av yttranden: av Herakleitos, Ekelöf, Lacan, okänd taxichaufför och många fler.
Vi vistas ju i en alltid redan befolkad och bespråkad värld, där skrivandet kan söka sig fram via snedsteg och stickspår: ”Poesin förefaller vara en omväg genom världen”, som Söderberg formulerar saken.
Dessa omvägar kan se olika ut, och dikterna växlar också i tonfall och former, och tvekar aldrig att avbryta sig själva i farten om en association eller händelse pockar på det. De ryggar inte för inskott, oväntade skiljetecken eller prosaiska förkortningar (”mkt”, ”ist f”) som varierar tempo, rytm och utseende.
Men dessa ibland fyndiga, ibland knyckiga rörelser och avbrott uppträder hela tiden inom ett språk som vattnats av talets former, och vars bildmaterial östs ur vardagliga erfarenheter, vare sig det handlar om en resa på den rumänska landsbygden, flugor i fönstersmygen, läsning av Tranströmer eller ett hårstrå på en vit espressokopp.
Vaksam eller förströdd fångar Söderberg upp spår och avtryck av verklighet, ur vilka energi och betydelser kan utvinnas. Utan någon ambition att avbilda saker i traditionell mening handlar det ändå om en poetisk realism, om en poesi som i sina bästa stunder leder oss närmare en värld, där också brödsmulorna har sin givna plats.
