Den som vill veta om nyare finlandssvensk litteratur gör gott i att bekanta sig med Johanna Holmström, en av de intressantaste berättartalangerna på den finlandssvenska parnassen. Hon är född 1981 och debuterade 2003 med novellsamlingen ”Inlåst”. Nu kommer hennes fjärde och hittills bästa bok ”Camera obscura”, också den en novellsamling.

De sju novellerna i ”Camera obscura” är inte fristående utan griper in i varandra genom sina karaktärer och sin tematik. Mycket handlar om miljöaktivism, ett ämne Holmström tangerat tidigare men här driver till sin spets. I första novellen, ”Studentskan”, träffar vi Ida, som insett att det bästa sättet att inte belasta ekosystemet är att sluta andas helt och hållet. I ”Vargens år” står hennes vänner i fokus; efter att Ida tagit sitt liv har de flyttat ut i skogen där de försöker leva enligt naturen. Deras öde blir i sin tur parallellt med barnens öde i skräckhistorien ”Dockmakarens barn”, som nedskrivs av en gammal gumma i nämnda skog. Och så vidare.

Snarare än magisk realism har vi att göra med en sorts sagolik realism; mycket liknar sagan och har sagans stämning över sig, samtidigt befinner vi oss mestadels mitt i verkligheten. Holmström är skicklig på att fånga sinnesintryck (hur snön är besk på tungan, hur granarna ter sig i skymningen). Skogen frammanas suggestivt, som i en sorts fotografisk version av John Bauer, i stil med bokens adekvata omslag av naturfotografen Hannu Ahonen.

Här kämpas också för kommungränser. Novellen ”Blåsippsbacken” är en allegori över den (verkliga) helsingforsiska annekteringen av en del av grannkommunen Sibbo, där Holmström för övrigt är hemma. Symbolen för Sibbo är vargen, som är novellsamlingens symbol framom andra. Förutom aktivism behandlas också förhållandet mellan generationer, kärlek som maktutövning, och i den gripande och lyriska ”Sapfos fragment” skildras sjukdom och död.

Mycket är mörkt; inte för intet heter samlingen ”Camera obscura”, latin för mörkt rum. Litteraturen är för Holmström ett mörkt rum där vi kan föreställa oss ondskan och mörkret och komma ut luttrade. Men också ett rum där vi kommer i kontakt med sagans dunkel, där vår fantasi eggas. Våra liv tangerar något groteskt, fasansfullt, vill Holmström påminna oss om.

Fantasi är något Holmström själv har gott om; den flödar men bräcker aldrig måtten utan strömmar sävligt fram, ibland rentav alltför sävligt. Stilens pregnans är sällan sådan att man lockas tillbaka till enskilda formuleringar; ”Camera obscura” är linjär, trots sina övergripande förgreningar. Ändå imponeras man av mångfalden av grepp och stilar; här bjuds på mycket av varierande slag, ändå snillrikt sammanknutet. En av höstens bästa böcker.