Tomas Tranströmer - vår tidsepoks främste och väl även mest allmänt älskade av nu levande lyriker - debuterade 1954 med ”17 dikter” och blev redan från början hyllad för sin säkra formkänsla och suveräna metaforskapande fantasi. Han var då 23 år gammal och väckte till allt annat en viss sensation genom att ordet ”jag” inte en enda gång förekom i hans bok.
Var han då ett underbarn, en gudabenådad, en genom gynnsamma gener eller på annat sätt särskilt utvald? Nej, svarar Jonas Ellerström i en essä som i ett par olika skepnader redan har varit publicerad i tidskriften Allt om Böcker 1996 och i antologin ”Ett drömseminarium” utgiven ett par år senare. Ellerström har nu tätat till sin framställning och ger ut den i en liten broschyr på tjugo sidor med titeln Tomas Tranströmers ungdomsdikter.
Jonas Ellerström återger tio dikter som Tranströmer lät publicera före sin debut. Nio av dessa återgavs i det nummer av Lyrikvännen, 5/1981, som
var ett specialnummer om Tranströmer, sedan länge slutsålt, med anledning av att han då fyllde 50 år. Dikterna är alltså inte okända och har kommenterats på andra håll. Okänd är heller inte Jonas Ellerströms bedömning av dem och hans vettigt försiktiga kommentarer. Ändå är utgåvan välkommen, säkerligen inte minst för samlare av tranströmeriana. Det lär finnas ganska många sådana.

Nej, Ellerströms tes är att Tranströmer inte var något fullfjädrat geni från början utan steg för steg skrev sig fram till behärskningen av den genre som inte bara i Sverige utan världen över har skänkt honom så mycket ära och berömmelse.
Redan i en intervju i Folket i Bild 1956 säger Tranströmer att ”jag vill inte komma i en sån situation att jag måste skriva för pengar”. Han blev psykolog och har genom åren odlat sin konst på lediga stunder, delvis kanske för att han från början var osäker på hur långt den skulle kunna bära honom.

Skolkamraterna på Södra Latin var från början imponerade av hans dikter. Han debuterade i
skoltidningen Loke 1948 och var från början en 16-åring som skydde skiljetecken och stora bokstäver, var så radikalt modernistisk i sin minimalistiska minuskelpoesi att hans latinlärare lär ha blivit skeptisk till honom, men i tredje ring blev han bergtagen av Horatius och dennes klassicistiska måttlighetsestetik, varpå han började normalisera sin interpunktion och sakta men säkert utvecklades till att bli den flärdfrie men ändå så konstfulle poet han framträder som i sin debutsamling, efter en startsträcka på sex år.
Denna process var inte fullbordad när Tranströmer 1949, fem år före bokdebuten, publicerade följande dikt i den av Bonniers förlag finansierade skoltidningen Medan Lagrarna Gro (en som det visade sig lyckad plantskola för flera blivande författare). Det är en dikt som i liten skala förebådar metaformästarens senare verk:

feberalger sover
i kroppens gölar

som en blodstinn
jättefästing

hänger solen
över skogsranden

Visst skymtar man snillet här och var i de tio dikter som Ellerström
citerar, men rimlig är ändå hans slutsats, den att ”Tranströmers utveckling från hösten 1948 till våren 1954, från 16 till 23 års ålder, från skoltidningen till bokdebuten, innebär en så dramatisk kvalitetsstegring att man får leta efter motstycken i svensk poesi”.