Assange utanför domstolen i London.
Foto: Matt Dunham/AP
Bilden av Julian Assange gick från hjälte till fundamentalistisk hackare till sociopatisk playboy inom loppet av några månader 2010. När hans organisation Wikileaks avslöjade korruption och krigsförbrytelser betraktades han som en informationsålderns Robin Hood och New York Times och Guardian sällade sig till beundrarskaran.
Men snart kom invändningen att han är en farlig fiende till den västerländska världshegemonin och framträdande amerikanska politiker förespråkade att han borde jagas och oskadliggöras.
Därefter: de svenska sexbrottsanklagelserna.
Medan Assange klamrat sig fast i chesterfieldfåtöljerna i en engelsk herrgård för att slippa utlämnas till det laglösa landet Sverige (som han vid sitt besök här hyllade för dess rättstraditioner) har hans image förvridits så att han mest liknar en narcissistisk rättshaverist. Det är med andra ord på tiden att vi får höra Julian Assanges egen syn på sitt liv och värv, och boken ”Memoarer är prostitution” är en intressant men problematisk inblick i den vithårige it-schamanens huvud.
Biografin är skriven i första person och Julian Assange står som författare. Men faktum är att han har tagit sin hand från boken efter att ha läst det första utkastet. Flera gånger under läsningen blir jag således irriterad på hans självförhärligande tonfall, bara för att komma på att han själv inte skrivit eller godkänt texten, det har en skotsk författare vid namn Andrew O’Hagan gjort, baserat på 50 timmar intervjuer. Att läsa denna icke-auktoriserade självbiografi är som att försöka skapa en personlig relation med en buktalardocka.
Julian Assange kallas ibland för konspirationsteoretiker och det är även så han framställs i boken. Men medan hans fiender använder begreppet som ett skällsord betyder det i Assanges fall att han har grubblat över hur konspirationer uppstår, vilka intressen de tjänar, och hur man bäst underminerar dem. Han kallar själv Wikileaks för ”folkets egna underrättelsetjänst” och ett sätt att förstå organisationen är som en konspiration för att ta död på världens konspirationer. Genom att avslöja konspirationernas lögner hoppas Julian Assange kunna ta ifrån dem deras makt.
Boken är full av funderingar kring just makt, hemligheter och informationsflöden. I de mer esoteriska passagerna får vi veta att Julian Assange vill utforska ”den moraliska spännvidden inom kvantmekaniken” och ”sticka hål på verklighetens väv”. Andra delar dryper av galla: ”En tidningsjournalists högfärd fyller samma funktion som parfymen horor använder: den är ett sätt att slippa känna stanken av sig själv.”
Advokater kallas för tjuvar, journalister för sorgliga, nonchalanta idioter. Mest av alla avskyr han New York Times före detta chefredaktör Bill Keller, och att döma av den kolumn tidningsmannen skrev för en vecka sedan – ”Wikileaks, a post-script” – så är känslorna besvarade.
För den som följt dramatiken kring Wikileaks och Assange i pressen är det inte mycket nytt som framkommer i boken. Hans barndom i Australien skildras schablonartat som en “Tom Sawyer-uppväxt”, men ungdomsåren förpestas av en man med anknytningar till sekten Familjen, som jagar Julian Assange och hans mor. Redan där, noterar han, får han en smak av den förföljelsemani som följt honom genom livet.
När Assange fick sin första dator, en Commodore 64, öppnades en ny värld. Med hjälp av ett telefonmodem inledde han en karriär som hackare, och ruset av att krångla sig in i system som han inte borde ha tillträde till är välbekant för många av oss som är av samma generation och fortfarande får en adrenalinrusch när vi hör det (numer obsoleta) pipande och sedan kraschande ljudet av ett modem som får kontakt. Han dömdes för hackande, han startade en datasäkerhetsfirma, han pluggade lite och startade så småningom organisationen som skulle bli Wikileaks.
Vad gäller privatlivet, där man kunnat hoppas på bland annat lite insikter i hans relation till kvinnor, informeras vi summariskt om att han har en son och att ”det finns andra barn vars mammor jag har tyckt om”. Episoderna är skissartade, Andrew O’Hagan har inte gjort några oberoende efterforskningar för att kunna levandegöra platser, människor och möten. Det här är varken en innerlig, utlämnande memoar eller en välresearchad biografi.
Att träda in i Assanges tankevärld är spännande, men snabbt blir det rundgång i filosoferandet. Högtravande information-är-frihet-tugg varvas med välvässade små formuleringar som ”De flesta organisationer lever på makt och förbindelser och försvarar sig med marknadsföring” och ”Vänskap räcker till ungefär nio timmars obetalt arbete”.
Det är med andra ord en ojämn bok med otydlig avsändare och har man läst Julian Assange-porträtten i The New Yorker och Rolling Stone (båda finns som gratisläsning på webben) tillför den inte mycket. Förlaget Canongate betalade över fyra miljoner kronor för rätten att skriva om en av världens mest uppmärksammade män. Att den ombytlige nätaktivisten skulle blotta sin själ var det kanske ingen som trodde, men oavsett hans nycker borde de ha kunnat klämma ur sig något mer helgjutet.
