Man ger sig, gärna. Eva-Stina Byggmästars livsglädje och lesbiska kärlekslycka är inte någon protest mot den heterosexuella vanligheten. Den är inte kompensatoriskt självhävdande eller klagande negativ utan manifesterar sig som skamlös sinneslycka.
Med ”Vagga liten vagabond” fullföljer Byggmästar en lyrisk kärlekstrilogi, som påbörjades med ”Älvdrottningen” 2006 och hade sin metapoetiska mellanstation med ”Men hur små poeter finns det egentligen”. Det är lätt att tycka om denna poesi.
Det är lätt att tycka om den, därför att den är så levnadsglad och bejakande, att den liksom kattlikt spinner och är nöjd. Nu är poeten ute och reser, känner sig som en vagabond men också som en liten flicka som tycker om att bli vaggad och omhuldad:
O, att vagga liten vagabond och små
små nomader, att få klä dem i
gosedjursaktiga gröna resdräkter,
ge dem små gröna resväskor och
paraplyer…
Ja, varför inte? Eva-Stina Byggmästar är en förtjusande poetisk naivist. Hon vågar vara just förtjusande, för att inte säga förtrollande i sin lyckliga sensualism. Poetiskt skicklig bryr hon sig inte om att vara, det är långtifrån huvudsaken. Hon har andra ambitioner, att göra sig så närvarande som möjligt. Ofta lyckas hon med det. Visst händer det att det kanske blir för rödkindat gulligt, men själva föresatsen att beskriva och poetiskt gestalta lycka är så befriande inopportun, att man blir glad av hela idén. Här finns en glädjeoffensiv som rycker läsaren med sig. Mycket av vår samtida poesi framstår som en sektor för klagan, som ett ventilationshål för ångest eller missnöje, men Eva-Stina Byggmästar är glad och trivs.
Hon reser på semester och känner sig som en vagabond, fri och ansvarslös, beundrar kameler och solnedgångar. Hon blir smittsamt glad av allt hon ser. Hennes poesi är en sorts sprallig glädjeyttring. Att livet kan vara så här roligt!
Så här låter Eva-Stina Byggmästar när hon är i högform och känner sig bohemisk och alldeles fri och livsbejakande:
nu hattar de iväg igen – jojominsann,
mina fnittriga bohemer lever ett härligt
kringflackande liv på det där riktigt
vinddrivna sättet
emedan de sover under palmerna
får de dadlar i morgonteet … men
det gör dem än mer förtjusta
i trakter som den här
och så promenerar de förstrött omkring
vid oregelbundna tidpunkter eller annars
bara på ett sorglöst sätt bland de guldgula
dynerna och nickar glatt åt varann när de
känner vindens kittlande smekningar!
