Något som ofelbart får hjärtat att klappa lite fortare är en riktigt bra bok om böcker. Läsning i denna genre sprider, när den är som bäst, en speciell sorts värme i kroppen, och lämnar efter sig en känsla närbesläktad med förälskelse. Turkisk-amerikanska Elif Batumans ”Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem”, tillhör definitivt kategorin ”som bäst”, och ja, det är lika bra att erkänna det – jag är lite småkär.

Batumans svårkategoriserade bok är en essäsamling om (mestadels) rysk litteratur, med betydande inslag av självbiografi och reseskildring. Den är rolig, vass, begåvad och på sina ställen befriande brutal; alla egenskaperna ger sig dessutom tillkänna redan i bokens drygt tjugosidiga inledning.

Där ryms berättelsen om hur Batuman övergav lingvistiken för litteraturvetenskapen, ett analytiskt resonemang om förhållandet mellan liv och litteratur i ”Don Quijote”, mötet med det ryska språket, liksom ett underhållande ogillande av författarkurser och skrivandet som hantverk: ”Jag insåg att jag mycket hellre såg litteraturen som ett yrke, en konstform, en vetenskap eller nästan vad som helst utom ett hantverk. Vad hade det hantverksmässiga någonsin haft att säga om världen, människans belägenhet eller sökandet efter mening?”

Batuman är tydlig med vad hon tycker om och inte, och hon lyckas vara både väl teoretiskt förankrad och rejält känslomässig i förhållandet till föremålet för titelns besatthet, den ryska litteraturen. Vid ett tidigt pliktmässigt försök att göra den turkiska litteraturen till sitt område konstaterar hon att Orhan Pamuk lämnar henne oberörd och ”in i märgen uttråkad”, medan Pusjkins turkiska reseskildring gör henne upprymd bara vid tanken på att ”Pusjkin faktiskt hade satt sin fot i Turkiet”.

Och det finns knappast något som inte för Batumans tankar och associationer i rysk litterär riktning; tiden i Dantes Florens upptas av tankar på Dostojevskijs ”Onda andar”; under den egna resan i Turkiet händer saker som liknar Pusjkins resa till Arzrum, och när hon skall beta av Balzac-text dyker det upp en anekdot i ett av förorden som osvikligen för tankarna till Isaak Babels ”Min första gås”.

Studierna av det ryska språket och litteraturen ledde också, på slumpmässiga och ödesbestämda vägar, till att Batuman tillbringade en sommar i Samarkand i Uzbekistan; en vistelse som skildras i tre av bokens sju texter, upplagd som en miniföljetong. Om någon hade sagt att jag skulle läsa om, och uppslukas av, Uzbekistan och dess språk, och den gammeluzbekiska litteraturens speciella historia och egenheter, hade jag sannolikt förhållit mig försiktigt avvaktande, men det är precis vad som hände. Batumans perfekt avvägda blandning av knastertorra fakta och livfullt, färgstarkt och ibland poetiskt berättande, är oemotståndlig och föder begär efter mer.

Det är inte bara i inledningen, eller enbart med koppling till Don Quijote, som förhållandet mellan litteratur och liv avhandlas, tvärtom. Hela boken är ett undersökande av, diskuterande kring och exempelfinnande på det navelsträngsliknande bandet mellan liv och litteratur. Oavsett om författaren skriver om den ryska kejsarinnan Anna Ivanovnas ispalats och beskriver det, och de skönlitterära återgivningarna av det, som litteraturens frånsida; eller om hon kommer med argument för eller emot René Girards teorier om mimetiskt begär, blir resultatet aldrig det minsta livlöst eller abstrakt.

Jag längtar redan efter att läsa om Elif Batumans fantastiska bok, om så bara för att få komma till de avslutande orden i texten om Babel: ”...men ingenstans framgår det vad som hände med Babels badanka.”