Hon släpper mig inte, den tvekande kvinnan på bokomslaget. Hon som kunde vara du eller jag. Jag citerar Jeanne Cordeliers författarkollega Benoîte Groult, som i förordet till romanens första utgåva 1976 skrev om den prostituerade Marie-Sophie-Fanny: ”Hon är vår förlorade dotter, vår älskade syster, vår dubbelgångare som vi mötte en smådimmig kväll, i Paris eller någon annanstans, vår spegelbild …”.
”Utbrytningen” är berättelsen om en osäker och kärlekstörstande kvinna, präglad till underkastelse av först sin morfar, sedan sin far, en tydligt självbiografisk berättelse, som nu getts ut på nytt av den driftiga Elisabeth Grate. Jeanne Cordelier berättar här i jagform om sexuellt utnyttjande på bordeller och gator, om misshandel till dödens gräns, om hunger och törst, om förhållandet till den hon kallar sin ”man”, hallicken Gégé.
Det var med största möda som jag lyckades ta mig genom de 444 sidorna. Det värkte i min kropp, jag var tvungen att göra en paus, sova en stund, unna mig den vila som Marie så sällan fick. Då kom drömmarna. Och jag var själv i Paris, på Rue St Denis, vid Hallarna, utanför Pigalle.
”Utbrytningen” börjar med en razzia mot en grupp prostituerade. Eller snarare med att Marie tänker att hon skulle ha kunnat svara snuten som frågade ”varför” – att det var för att hon var trött på att vara en av sex ”som delade på samma tandborste som vi gnuggade mot en tvål som låg och ruttnade vid diskhon, eller kanske att jag inte tyckte att det var spännande att jaga löss längre.”
En barndomsskildring som säger mycket men inte allt. Men den antyder skälet till att Marie står ut så länge som hon gör med att vara ställföreträdande mor till småsyskonen och ställföreträdande hustru till sin far. Den aldrig slocknade kärleken till den försumliga modern med de gröna ögonen och den myllrande vallgraven till mage pyr under berättelsen och ska flamma upp på nytt i romanen ”La mort de Blanche-Neige” (Snövits död) 1993.
Några av scenerna i ”Utbrytningen” kommer att ligga kvar i mitt minnesförråd. Till exempel den där Sophie och hennes väninna Maloup hamnar i en psykiaters eleganta våning på Rue Jacob. Utklädd till guvernant roar han sig med att straffa de ”små barnen” med en läderpiska. Eller scenen som visar en abort i fjärde månaden, en Sophie som sittande på toalettstolen inte kan låta bli att titta efter: det är tvillingpojkar.
Jeanne Cordelier är en språkekvilibrist. Det sprakar om hennes berättelse, den förmedlar en smärta som går rakt in i läsaren men också ett medlidande med människan som går utanpå allt förstånd.
Till den starka upplevelsen bidrar Maria Björkmans kongeniala översättning. Om det inte vore för det aldrig sinande flödet av ord skulle jag kalla detta en stor roman. Men det är omöjligt, jag har drunknat i ordmassorna.
