Miguel Syjucos debutroman ”Ilustrado” är smart så det förslår, en roman om litteraturen som leker med genrer, stilar och allusioner. Som ofta är fallet med finurligt konstruerade historier om skrivandet självt dröjer det länge innan man som läsare riktigt säkert kan säga om romanen är något mer än så. Fast det är förstås en del av den intellektuellt briljerande historiens förutsättningar att den inte avslöjar sin känslomässiga kärna för tidigt, för att inte bli övertydlig.
Vad har då läsaren att hålla till godo med under väntan på att kärnan ska uppenbara sig?
Jo, berättelsen om den aspirerande författaren ”Miguel Syjuco”, som har gått en skrivarkurs på New Yorks Columbia University, ledd av författaren Crispin Salvador. De kommer båda ursprungligen från Filipinerna, och har ett kluvet förhållande till landet. De delar också ett intresse för schack och hamburgare.
Crispin Salvador är en hyllad författare med ett litterärt cv som verkar vara författat av Jorge Luis Borges, eller möjligen av den Woody Allen som skrev pastischen ”A twenties memory” (där alla från Ernest Hemingway till Gertrude Stein boxar ned protagonisten). Han har rest över hela världen, deltagit i gerillakrig, dejtat jetsetintellektuella och skrivit allt från fantasy för barn till poststrukturalistiska deckare.
En dag hittas läromästaren död, flytande i Hudsonfloden. Miguel får i uppgift att gå igenom hans lägenhet. Där hittar han bland annat en kista som innehåller böcker och souvenirer som han hoppas kan förklara mentorns bortgång. I kistan ligger även en rysk docka, som en blinkning till läsaren.
För självklart finns inom berättelserna i ”Ilustrado” ytterligare berättelser; inom Miguels biografi om Crispin hittar vi Crispins självbiografi ”Autoplagiator” (som Crispins nemesis, kritikern Avellaneda, säger: ”Autoplagiator? Han skulle ha plankat någon annan istället.”). Frågan är om berättelserna kommer att visa sig gömma en tomhet, liksom Crispins babusjka saknar den docka som egentligen ska finnas allra längst in.
Språkligt använder sig Syjuco av en överdriven amerikansk glättighet, en Den stora amerikanska romanens uppblåsthet som visar sig i metaforer och adjektivval som alltid är lite för mycket på liv och död. Niclas Hval har lyckats väl med att överföra det hela till svenska, och om meningarna ibland känns lite knaggliga är det nog för att den amerikanskt pompösa prosan förlorat lite av sin parodiska udd när den förflyttats ur sitt engelskspråkiga sammanhang.
Förutom berättelsen om Miguels resa tillbaka till Filipinerna på jakt efter sanningen om Crispin, ett äventyr som återges både i första- och tredjepersonsversioner, får vi också ta del av utdrag ur den store författarens omfattande produktion. Samt varianter av de folkliga filippinska vitsar som de två roat sig med att dra för varandra (glöm inte att det är i vitsen som smarta, litterära berättelser är som mest gravallvarliga).
Läsningen fortsätter. Det är roligt, det är smart, sidan 100, sidan 150, det är nästan lite väl roligt och smart, sidan 200, sidan 250, det verkar fortfarande framför allt vara roligt och smart.
Men oroa dig inte, för sedan kommer sidan 300 och så vidare. Och någonstans där kommer det att bli uppenbart för dig att ”Ilustrado” inte bara är rolig och smart. Smärtpunkten kommer att dyka upp, den kommer att vända upp och ned på allt, du kommer att köpa det. Du kommer att vilja läsa om allt det där smarta och roliga nu när det också har blivit mörkt och tragiskt.
För visst är ”Ilustrado” en roman som handlar om litteraturen. Om dess moral, ansvar, möjligheter och risker. Men litteratur är ju bara är ett annat ord för inlevelse, en vilja att förstå andra människor, att närma sig dem genom att hitta på dem. Ett sätt för människor att skapa varandra om och om igen, ett sätt för dem att komma närmre eller längre ifrån varandra genom berättelserna de berättar om varandra.
