Det är svårt att läsa en bok skriven av en copywriter. Man är liksom hela tiden på sin vakt mot eventuella manipulationer. Och nog vill Jonas Joelson manipulera. Han skriver som en Klas Östergrens reklamarbetande lillebror på speed och kryddar sin berättelse om copywritern Davids uppgång och fall med farsartade anekdoter, humoristiska inpass om Stockholms klubbliv och en och annan ömkansvärd barndomsreminiscens.
Prosan är snabb och vass, alltsammans är mycket skickligt utfört och det förleder en lätt att tro att ”Tabula Rasa Hotels” är en djupare roman än vad den faktiskt är. Men att läsa boken med sådana förväntningar är nog snarast att göra den en otjänst. Det här är intelligent och ambitiös manlig chick lit strösslad med våldsklichéer. Där chick lit-drottningen Marian Keyes njutningsfullt beskriver exklusiva klädesplagg delar Joelson ut lika många smockor som i en genomsnittlig Hamiltonfilm.
En historia som berättats förut, förstås: ung man låter sig förytligas och förhärdas i en storstadsmiljö full av företagskort, inneställen, marmorblänkande lobbyer och blonderade bulimiker; ung man drabbas av grav ångest, super sig redlös och ligger med allt som rör sig och kör kanske handen genom en glasruta; ung man når till slut något slags insikt.
Inget nytt under solen, alltså. Det vet Joelson, och därför har han smart nog lagt till mysteriet kring den gåtfulla hotellkedjan Tabula Rasa, vars åtråvärda reklamkonto är föremål för Davids strävan. Den som knäcker gåtan kring Tabula Rasa – konstruerad som ett slags onlinespel – får tillträde till hotellet och tar hem kontraktet.
Jakten driver i viss mån boken framåt, den slår på deckarreläet i läsarens huvud och tvingar henne att likt en Pavlovs hund fortsätta vända blad. Huvudintrigen rör sig dock kring David och hans eländiga tillvaro som social paria i Stockholms reklamvärld. Boken är indelad i ”före” och ”efter” och vi följer omväxlande David som arrogant och charmigt copywriterstjärnskott som ”[skjuter] skarpt, direkt från höften”, och som nerdekad, cannabisdimmig föredetting på gränsen till sammanbrott.
Davids iakttagelser av sin miljö är bokens absoluta behållning; han beskriver framgångshungriga reklambyråkollegor som ”tror på vad de säger” och ”möter sin blick i spegeln om morgonen och utropar: Nu kör vi!”.
Av författarpresentationen får jag veta att Joelson skrivit manus åt Humorlabbet på SVT och det förvånar mig inte. Han har talang för komedi. Det blir inte riktigt lika bra när han skall ha mer tyngd och skriva om österländsk religion och kärlek, och det beror förmodligen på bokens ton: oupphörligt ironiserande, blink-blink-berättande, självreflekterande och rastlöst självregisserande. ”Att jag ser det gör ögonblicket till mitt”, tänker David vid ett tillfälle, och det är en nyckelfras.
Faktum är att en av bokens viktigaste passager kommer mycket tidigt, när David cyklar genom Stockholm: ”Mitt ego zoomade ut i filmen om mig, höjde volymen, filmade uppifrån där jag for fram på mitt ombyggda bockstyre.” Berättelsen är full av sådana ögonblick och av speglar, kameror och andra reflekterande ytor – så många att läsaren själv inte riktigt hinner spegla texten eller ens tänka efter själv. David förekommer henne och meddelar vad vi skall se och varför.
Joelson gör sin omoraliska och egentligen ganska sviniga huvudperson mycket medveten om sina brister och svagheter på ett sätt som är omväxlande sorgligt och irriterande (kunde han inte sluta påpeka vilken dålig människa han är så att man får bli lite arg på honom?).
”Tabula Rasa Hotels” befinner sig någonstans mellan bekännelselitteratur, partsinlaga (hur självbiografisk är boken?) och försvarstal för alla till synes förhärdade hipsters. Det är egentligen inte en dålig roman, men den lider av att glappet mellan yta och innehåll är alldeles för stort: själva berättandet är roligt, glittrande och emellanåt sylvasst, men handlingen är lite för välbekant och förutsägbar för att göra något starkare intryck.
