200 år efter franska revolutionen vänder sig den stundtals slumrande världshistorien på andra sidan med besked. Det händelserika året 1989 är realhistorisk fond i den franske författaren Marc Bressants (pseudonym för Patrick Imhaus) originella roman ”Den sista konferensen” som nu försvenskats med brio av Jeana Jarlsbo.
Den som för ordet i denna monologroman är Jean-Pierre Tromelin, fransk representant vid en stor konferens i London ägnad informationsutbytet i det delade Europa som alltså börjar avvecklas under konferensens gång. Tromelins gamle läromästare Rancourt säger vid ett tillfälle att Jaltaöverenskommelsen inte var ödesbestämd, men ändå lade fast spelplanen för femtio år. Men nu ryker pjäserna: Berlinmuren faller fem veckor efter firandet av DDR:s 40-årsjubileum. Gorbatjovs stora stund är inne. 350000 sovjetiska soldater får vänta förgäves på att storma in i Berlin.
Berättandet är arrangerat som en dagbok där de skickelsedigra förändringarnas inverkan på konferensdeltagarna registreras med gallisk esprit. Tromelin är sarkastisk, excentrisk och självupptagen på ett sätt som kan föra tankarna till någon av de La Rochefoucaulds maximer, exempelvis: ”Vilka upptäckter man än gjort inom egenkärlekens landamären återstår där alltid en myckenhet okänt land.”
Ibland gör han paus och nytt stycke för att meddela något vid sidan av det nyss skildrade, ett grepp Bressant nog har hämtat från den Max Frisch han också till ton och utblick erinrar om.
Konferensen är en fiktion, men den kunde mycket väl ha ägt rum. Också Tromelin är såvitt jag förstår en påhittad romangestalt vars rastlösa uppmärksamhet, kärleksbehov och analytiska iver flätas samman till ett temperament där en rad minnesvärda porträtt avtecknar sig: den alltmer förtvivlade rumänen som ses sittande ensam på en parkbänk, rotande i en bägare popcorn; den enigmatiskt skarpsinnige representanten från Vatikanen; den stackars DDR-representanten som åker hem och skjuter sig och den alltmer mousserande jätten Helmut Kohl som förstår att Tyskland kommer att enas men försöker göra sig så liten som möjligt för att inte provocera.
Tromelin har ett intresse för Japan som fungerar som de existentiella tankarnas alternativa spelplats. Hans dröm om en ambassadörspost i Tokyo infrias, men en plötslig kärlek till Jugoslaviens representant får honom att tacka nej. I ett efterord meddelar författaren hur det gick med denna kärlek i det sönderfallande Jugoslavien.
”Den sista konferensen” är en njutning att läsa, tillika mycket tänkvärd. Konferensen liknas ofta vid ett skepp, och under inflytande av Bressants ironier tycker sig läsaren ibland vara ombord på ett narrskepp.
Men lika ofta fångar metaforen upp filosofen Otto Neuraths berömda bild av människans belägenhet i kunskapshänseende: vi måste bygga om vårt skepp ute till havs utan att någonsin kunna rekonstruera det i torrdocka med de bästa komponenterna.
Såtillvida är romanen en hyllning till mänsklig samarbetsförmåga. Konferensen framföder faktiskt en resolution om informationsfrihet mellan två i decennier separerade grupper av länder. Men det inte är lätt att vara i höjd med de historiska omständigheterna. På konferensens diplomatläktare som stått tom i veckor uppenbarar sig en dag en ensam kinesisk observatör.
