Den klaustrofobiska känslan av att vara fullständigt fast i sitt eget medvetande drabbar de flesta ibland. Ett medvetande man inte helt och hållet kan styra över, som när som helst glider in i dagdrömmar, eller i sovdrömmar. Nej, för man blir ju som bekant inte kvitt sig själv när man sover heller.
Den klaustrofobin är lätt att tänka på när man läser Andrés Stoopendaals debutroman ”Maskerad”; en komprimerad inblick i den 14-årige franske pojken Maxences frenetiskt aktiva inre. Maxence har just förlorat sin far, en händelse som han inte riktigt närmar sig mer än i vida cirklar. Han har dålig kontakt med sin mor och avvisar varje välvilligt försök från hennes sida. Maxence är intelligent, beläst för sin ålder, begåvad och mycket narcissistisk. Han håller på att upptäcka sin homosexualitet och odlar en passionerad idolförälskelse i den jämnårige sångaren och skådespelaren Jean-Baptiste Maunier samtidigt som han gör tappra försök med flickor i klassen.
Att följa Maxence är en berg-och-dalbaneupplevelse där övergångarna ofta blir tvära och ämnesbytena snabba. Periodvis befinner vi oss mitt i ett våldsamt dataspel, andra stunder är det en av Maxences misantropiska lärare som på ett antal sidor brer ut sig om sitt liv. Vi möter vänner och släktingar, undan går det i en väldig fart. Stoopendal fångar den rastlösa tonåringens tvära kast mellan djupt allvar, semipretentiöst dravel och avståndstagande ironi på ett mycket smidigt sätt, och det finns en del humor i hans skildring. Dock alltid mer distans än närhet, och jag har svårt att uppbåda någon riktig känsla för Maxence. Han lyckas skickligt hålla avståndet, inte bara till sin omgivning utan även till i alla fall den här läsaren.
Andres Stoopendal lät tala om sig för ett par sedan då han i Ord & Bild gjorde en uppmärksammad psykoanalytisk tolkning av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” – en läsning som knappast utföll till Noréns fördel. Ämnet ligger honom nära förstår man; i Stoopendals egen debutroman finns faktiskt en besläktad ansats, i korthet: att helt och hållet gå in i en människas medvetande och uppsöka även de mindre trevliga skrymslena.
Mitt problem med den här i och för sig välskrivna debuten är väl att jag helt enkelt i längden inte finner Maxence tillräckligt intressant. När jag slår igen boken är jag faktiskt ganska trött på honom, även om han här och där har både engagerat och roat mig. Men det sker ingen egentlig utveckling i mitt förhållande till honom.
Kanske skulle det ha hjälpt om Stoopendaal i högre grad hade brutit ner det smarta och blottat sårbarheten tydligare. Det hade behövts. Som det nu är anar läsaren den mellan raderna, men risken finns att läsaren inte förmår engagera sig tillräckligt för att leta efter den. Men jag är säker på att Andrés Stoopendaal kommer att skriva fler och bättre böcker än den här. Hans författarskap är redan nu av det mycket medvetna slaget.
