”Demonstration stoppar undervisningen. Friskolan Minervaskolan i Umeå ställer in undervisningen på fredag. Anledningen är den demonstration som islamiska kvinnoföreningen planerar mot förbudet att bära slöja på lektionerna.”

Denna notis fanns publicerad på Svenska Dagbladets nätupplaga den 22 mars i år. Minervaskolan tillåter inga huvudbonader inomhus överhuvudtaget. Den sjalklädda flicka som på vårterminen 2006 började på skolan uppmanades att ta av sig den eller byta skola. Modern anmälde skolan till Skolverket som i sin tur kritiserar skolan och anser att den genom detta förbud utestänger skolan för alla slags elever. Religiösa symboler är inte förbjudna i svenska skolor. Än?

I Ingmarie Fromans Islam, brudar & paljetter diskuteras inte detta eller andra svenska fall av konflikter i skolan om sjalens /slöjans vara eller icke-vara. Hon skriver i stället om muslimska kvinnor i framför allt Frankrike och Storbritannien och hur de resonerar om sin klädsel, tro, utbildning och framtid.

Froman understryker att islam inte är ett homogent fenomen och att de muslimska kvinnor hon intervjuat har mycket olika sätt att resonera om tro, familj, tradition, plikt och ansvar. Detta är bokens stora bidrag. Genom att vrida och vända på frågor om ”kvinnor och islam” i två sinsemellan olika länder, kastas nytt ljus också på de svenska debatterna om muslimsk klädsel och islams närvaro i Sverige.
Froman har vidare följt de franska och brittiska debatterna om islam, kvinnor och hijab – den islamiska huvudduken – i närmare tjugo år vilket gör att hon initierat diskuterar både förändring och kontinuitet.

I Frankrike kom kampen om slöjan att få stort massmedialt genomslag 1989. I en småstad utanför Paris vägrade tre flickor att ta av sig sina islamiska huvuddukar och de tvingades bort från skolan. Samma år brändes Salman Rushdies ”Satansverserna” av uppretade muslimer i Bradford i norra England.

Frankrike och Storbritannien har helt olika traditioner för hur religiös, kulturellt eller etnisk olikhet hanteras i det offentliga livet. Båda länderna kan karaktäriseras som mångreligiösa, mångetniska, och mångspråkiga. Men där den franska staten sedan länge hävdat att särskiljande symboler inte har i det gemensamma offentliga rummet – som skolan – att göra, så har den brittiska staten gått en annan väg. Där finns tämligen långtgående möjligheter att på lokal nivå tillåta att specifika religiösa gruppers intressen tillgodoses i exempelvis skolan. Då etniska och religiösa grupper ofta lever geografiskt koncentrerade kan de få stort inflytande i den lokala skolpolitiken.

Men Froman visar också på de stora likheterna mellan ”muslimernas” situation i Frankrike och i Storbritannien. Kampen om slöjan och konflikter runt möjligheterna att leva muslimskt sker ofta på de orter som varit betydelsefulla industriorter men som nu drabbats av nedläggningar och förlorade arbetstillfällen. Många av dem som i dag identifieras och identifierar sig själva som ”muslimer” kom som arbetsmigranter när industrierna ropade efter folk. De flesta av de kvinnor som Froman samtalat med är antingen födda i Storbritannien eller Frankrike eller kom som mycket unga.
Hon driver tesen att kvinnorna klarat omställningen och anpassningen till ett postindustriellt samhälle bättre än sina bröder och fäder. Många kvinnor – med eller utan hijab – är ambitiösa, ansvarfulla, skötsamma och välutbildade, men deras ansträngningar uppskattas inte alltid av majoritetssamhället som ofta reflexmässigt placerar dem i rollen som offer för patriarkalt förtryck.

Froman tecknar en mer komplicerad bild och ansluter sig till den internationella forskning om kvinnliga muslimer och islam, i och utanför Europa, som problematiserar slöjan. Den kan vara ett uttryck för förtryck, men också för självständighet och befrielse.
Kvinnors kläder tycks ha blivit islams nyckelsymbol. I den globala kampen om symbolens laddning frodas överdrifterna och extremerna bland både dess förespråkare och dess motståndare. Froman har förtjänstfullt öppnat ett nytt rum där intressanta och ofta nyanserade röster kommer till tals.

Annika Rabo
litteratur@svd.se

Annika Rabo är docent i socialantropologi med inriktning på forskning om Mellanöstern.