Synkroniserat med att ”The walking dead” vandrar, hasar, stapplar in på sin andra tv-säsong i Förenta staterna imorgon släpps i dag en svensk översättning av den andra volymen av serieromanen som tv-produktionen bygger på. Sedan 2003 utkommer ”The walking dead” i tidningsformat med omkring tolv rätt så magra nummer per år, men är alls ingen serietidning i sedvanlig bemärkelse utan just en bildbaserad roman uppdelad i småpartier, eller kapitel om man vill – till dags dato 89 stycken. Att boken kommer på svenska språket är utmärkt: i läsplattans tidevarv är serieromanen en narrativ blandform som har framtiden för sig.
Författaren Robert Kirkman har en episk målsättning: där den zombieapokalyptiska skildringen i allmänhet går mot sitt slut tar hans berättelse sin början. Den sträcker sig som en oändlig väg ut i en oviss och farofylld framtid. Utgångspunkten är en fråga: hur skulle den slitsamma vardagen gestalta sig i en värld där mordiska vandöda människor driver omkring i ett ödelagt landskap? Vad skulle man ta sig till – i längden? Att folk skulle förändras är uppenbart, men på vilket sätt och till vilken grad?
Huvudpersonen Rick Grimes är en småstadspolis av den pålitliga sort som bär cowboyhatt och skinnpaj med pälsklädd krage. Han blir skjuten i tjänsten och när han vaknar upp på sjukhuset har den stora zombiepesten redan brutit ut. I den sönderslagna värld som möter honom genomgår han en våldsam karaktärsutveckling: för att skydda sin hustru och sin son är han beredd att göra vad som helst, och det är denna egoistiska handlingskraft som gör honom till en självklar ledare för den grupp av överlevare som han ingår i.
De sex första numren tecknades av Tony Moore. Hans figurer var säkert och mjukt linjerade men hans stil var alltför humoristisk för att kunna harmonisera med Kirkmans mörka vision – stundtals uppvisar hans Rick hemska likheter med Shaggy i Scooby-Doo. Dessutom kunde inte Moore producera sidor i det tempo som den månatliga utgivningen fordrade, och därför ersattes han (från och med föreliggande volym) av Charlie Adlard, en tråkigare men i grunden skickligare, allsidigare tecknare, som med sitt naturalistiska ritstift ligger närmare det råa stilideal som kallas grim and gritty. Adlard doppar pennan djupt i tuschkoppen och dränker bildrutorna i skuggor som dramatiskt sluter sig kring figurerna.
Någon förklaring till apokalypsen ges aldrig – åtminstone inte efter snart 90 nummer. Realistiskt, men också ett tecken på att de vandöda i själva verket spelar en sekundär roll i Kirkmans skapelse. De utgör en skräckinjagande fond, en katalytisk förstörelsekraft: genom sin närvaro upplöser de civilisationens normer, kastar tillbaka mänskligheten till ett primitivt stadium där humanistiska värderingar är förenade med livsfara. Zombierna är ett pack, dumma och långsamma och så länge de inte klumpar ihop sig i massor – i hjordar – är de snarare besvärliga än farliga. Det verkliga hotet kommer från andra människor.
Gång på gång försöker Rick och hans gäng komma till ro men ständigt jagas de vidare, det är som en vågrörelse i berättelsen, något enahanda. Med jämna mellanrum avlivas någon i persongalleriet. Författaren är en slug bonde; han odlar och pysslar om sina gestalter för att skörda dem med plötsliga lieslag. Ingen, och då menar jag ingen, går säker, inte ens barn, inte ens spädbarn – det skulle inte förvåna mig ett dugg om vi får se Ricks inälvor utsmetade som tagliatelle över ett helt uppslag vad det lider.
