Olof Lagercrantz bar fluga. Så gjorde även Herbert Tingsten. Svenska Dagbladets Leif Carlsson bar kubb när han färdades mellan Uppsala och Stockholm. De flesta andra tidningsredaktörer tog på sig slips. Det har berättats att när Svenska Dagbladets dåvarande kulturchef Ingmar Björkstén, en varm sommardag i början av 80-talet kom till tidningens morgonmöte iklädd bermudashorts, skickade chefredaktören Gustaf von Platen hem honom med order om att klä sig anständigt.
Den klädkod som härskade när ovanstående herrar (kultur- och ledarredaktioner var då utpräglat manliga miljöer) tog plats i yrkeslivet, hade under 60- 70- och 80-talen tömts på innehåll ungefär i samma takt som tilltalet ni och ordet förstekritiker försvann ur vokabulären.
När nu Dagens Nyheter i en väl tilltagen satsning, och med en nostalgisk grundton, minns sin tidigare kulturchef Olof Lagercrantz (han skulle ha fyllt 100 i torsdags om någon missat det) är till och med flugan en stor sak. ”Hans fluga gnistrade. Den var fantastiskt välknuten, dubbel på något sätt, färgen var oväsentlig, bara att den liksom gnistrade i reflexer från hans synnerligen blå ögon”, skriver Magdalena Ribbing om ett tidigt möte. Och visst kan det ha varit så i en miljö i början av 70-talet där flugan sannolikt tvingades samsas med övrig personals rutiga flanellskjortor och manchesterkostymer av märket Mah-Jong.
Men flugan blir i sammanhanget också en symbol för en slags upphöjdhet, för en hierarkisk ordning, den oåtkomlige eleganten och smakdomaren. För det hade onekligen varit skönt att i DN läsa en och annan text som problematiserade Lagercrantz roll som kulturell maktfaktor och dissonanserna i hans skickliga skrivkonst.
Inte minst gäller det hans kritikerverksamhet där han inte tvekade att skriva om författarvänners böcker. Av dagboken framgår att det var mer regel än undantag. Så här står det om en ny bok av Lars Forssell: ”Lars har haft stor framgång med sin nya diktsamling Telegram. Jag skrev mycket uppskattande och Lars har varit tacksam för det.”
I dag skulle detta stämplas som vänskapskorruption, den etiska ribban har helt enkelt höjts och varje skribent är medveten om det olämpliga i att använda spalterna för att antingen omfamna en vän eller sticka kniven i en fiende. Den olympiske kritikern höjd över alla tvivel tror vi inte längre på.
Möjligen var DN:s satsning ett resultat av vad som ibland på en redaktion sägs sitta i väggarna – ett sätt att hålla traditionen, den egna historien, levande. Efter att vi på Svenska Dagbladet nu i några omgångar bytt väggar och efter att den senaste flytten placerat det ståtliga porträttet av Verner von Heidenstam och vad som sades ha varit Oscar Levertins redaktionsstol i ett förvaringsutrymme kanske talesättet spelat ut sin roll.
Men om det inte ”sitter i väggarna” så sitter det hursomhelst någonstans – den tradition som all tidningsjournalistik verkar i. För det är den ständiga balansgången mellan tradition och förändring som driver kultursidorna framåt, och det som ett årtionde är förändring är några årtionden senare tradition.
Således var en av Olof Lagercrantz främsta insatser som tidningsman i den förändringsprocessen troligen att han placerade samhälls- och samtidsdebatten på morgontidningarnas kultursidor. Det var kommenterande, ibland agiterande men framför allt kunniga och upplysande texter där idéer bröts mot andra idéer. Det uppstod en spänning i tidningen, inte minst i förhållande till de då tydligare partipolitiskt lojala ledarsidorna.
Jag tror också att den utvecklingen understödde kultursidornas självständighet inom tidningen – det går att på dessa sidor lägga fram visioner, testa hypoteser som på andra ställen i tidningen inte skulle vara möjliga. I dag är det en tradition som varje kultursida med självaktning tagit till sig. Och debatten verkar vid sidan av och tillsammans med nyhetsreportagen och den dagliga recensionsverksamheten.
Även om det mesta på en tidningsredaktion förändrats under de 40 senaste åren, alltifrån genussammansättning till teknik, tidningsformat och mänskliga vanor så har kulturjournalistiken hållit fast vid sina grundvärderingar: den kritiska bevakningen, den goda stilistiken och det framfusiga humöret.
I övrigt förvånas jag av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths upprepade försök att ta kulturredaktionerna i örat. Dessutom är anklagelserna baserade på slarvig kunskapsinhämtning. För någon månad sedan försökte hon göra gällande att kulturredaktionerna i ämnesval och sätt att skriva var exkluderande. Det fjärmade läsarna och skulle ha fått till följd att näringslivet inte ville satsa pengar inom kulturområdet. Nu är det dags igen.
Tillsammans med jämställdhetsminister Nyamko Sabuni spekulerar hon i orsakerna till att det finns en manlig dominans inom kulturlivet. Ministrarna skriver: ”…men det underlättas nog inte av att många kulturredaktioner leds av män och att det är oroväckande ofta män som porträtteras på tidningssidor... ”
Men ministrarna verkar varken ha gått till läggen eller brytt sig om fakta. För som Jeanette Gentele påpekade i gårdagens SvD är nio kulturchefer i de 15 största medieföretagen kvinnor. (I Stockholm har AB och Expressen kvinnliga kulturchefer men manliga chefredaktörer, SvD och DN manliga kulturchefer men kvinnliga chefredaktörer).
Och att, som de gör, dra några slutsatser om manlig dominans av enstaka nedslag på webbsidor är inte värdigt ministrar. Men det allvarligaste är ändock att hur tidningsföretag utser sina chefer och vad som skrivs och om vem är knappast ett ämne för kultur- och jämställdhetsministrar.
I varje demokrati är den tredje statsmakten satt att bevaka den första statsmakten, inte tvärtom.
