Ur floden av böcker om andlighet som utkommer varje år är det ganska sällan någon som når kultursidorna. Är författaren en välkänd och stridbar journalist görs undantag. Göran Skyttes senaste bok Ansikte mot ansikte. Samtal om kristen tro är ett led i den personliga utveckling som gjorts offentlig genom hans tidigare böcker. I samtal med karmelitbrodern Wilfrid Stinissen söker Skytte svar på kristendomens stora frågor. Resultatet är en intervjubok som gör mig ambivalent. Att journalisten möts ansikte mot ansikte med munken är en intressant idé, om det tillåts vara just ett möte. Här är det åtminstone inledningsvis ett broderligt och ängsligt konsensussökande där Skytte vill bli godkänd. Genom att klaga över det avkristnade samhället och de ljumma prästerna skapas ett vi som bara är alltför lätt att känna igen. Den som inte är kristen eller i alla fall ”sökare” lever ett ytligt, lättjefullt och i grunden olyckligt liv. Det jag uppfattar som fiskande efter bekräftelse möter dock stundtals motstånd, då Stinissen vägrar gå med på alltför kategoriska påståenden. Det lyser igenom att han framför allt är själasörjare, inte politiker.

Synden är ett viktigt spörsmål som avhandlas, vilket är ganska uppfriskande. Det är förstås sant som Stinissen påpekar, att (vi) alla inte gör vårt bästa. Att något så uppenbart ens behöver sägas är märkligt, men faktum är att syndabekännelsen lever farligt i Svenska kyrkan. Sedan blir det ändå missvisande när Skyttes plågade samvete ställs i kontrast till andras påstådda bagatelliserande av sina tillkortakommanden. Överlag är det en så stark betoning på förhållandet mellan syndaren och Gud att den som drabbades och blev offer i sammanhanget försvinner. Synden får ett instrumentellt värde, en mening, i det att den driver den kristne att söka Guds förlåtelse. Denna dialektik är fundamental för Stinissens teologi.

När ämnet bön diskuteras är karmelitbrodern på hemmaplan, han har ägnat merparten av sin tid åt just detta. Han beskriver hur ett liv i meditation gör orden och pratet alltmer överflödigt så att det låter trovärdigt. Gång på gång kyler Stinissen ner Skyttes förkärlek för det spektakulära och auktoritära genom att betona det enformiga och vanemässiga.

I fråga om bönhörelse blir det genast mer problematiskt. Här kommer en rationalism i dagen, som kanske är obligatorisk för en modern katolsk förkunnare? Gud svarar på alla böner och han gör det på bästa sätt.

Det finns nämligen inget lidande i världen som får rubba dogmen om Guds allsmäktighet. Man kan undra varför. På flera ställen uttrycker Stinissen spekulationer, t ex. ”det måste nästan vara så att djävulen finns” eller andra förmodade sanningar. Men att Gud kanske inte är namnet på en supermakt är ingen tillåten tanke. Mystikern Johannes av Korset, som flera gånger citeras av Stinissen, kan inte ge något svar på varför oskyldiga barn måste lida. Däremot måste en bok om kristen tro år 2010 tydligen göra det. Och så utvecklas resonemanget om att allt lidande har en mening, att döden ”inte är så ond som vi tror”, att sjukdom tjänar till fördjupning och insikt etc.

Allt detta som i praktiken är ganska svårt att skilja från ett stoiskt accepterande av sakernas tillstånd, möjlig att tillgodogöra sig inom de flesta livsåskådningar. Det radikala budskapet om döden som perversion och fiende tonas ner och anpassas efter den moderna människans behov av logiska förklaringsmodeller. Det är min tolkning, och jag menar att det universalistiska anspråket i undertiteln Samtal om kristen tro kan ifrågasättas. Också i förhållande till den vägledning som levereras ställer jag mig undrande. En av Stinissens käpphästar är att det förflutna kan förändras, eller rättare sagt ”Gud kan göra en katedral av grus”. Det finns inget så svårt och plågsamt i en människas historia att det inte kan vändas i meningsfullhet. Här lämnar jag in en högljudd protest. Av samma anledning som jag misstror människor som påstår att dom aldrig ångrat något de gjort i livet finner jag denna kristna jakt på mening otillständig.

Kanske är Stinissens poäng helt enkelt en försoning med det förflutna, en möjlighet att gå vidare. Men hur ska det gå till utan en konfrontation med det som verkligen var meningslöst, det som aldrig borde blivit? I individens och i kollektivets historia. Aldrig, aldrig vill jag höra någon förklara meningen med Auschwitz. Eller övergreppen som i kyrkan begåtts mot barn. Jag vill höra någon som säger att det är meningslöst och därmed punkt. Som den katolska författaren Birgitta Trotzig förmår göra i sina böcker. Att vidkänna det tomma, det komplett värdelösa lidandet som bara är. Oförklarligt, stumt. Och en del av den kristna erfarenheten.

Min invändning mot ”Ansikte mot ansikte” är att den uttrycker en tro som slutit fred med döden i förtid. Det starka ”Gud och jag”- perspektivet går tyvärr att läsa som ett svek mot den kristendom som alltid varit en social rörelse, en tro på rättvisa och befrielse där medmänniskans ansikte aldrig blir sekundärt.