Alla familjer har sin egen mytologi, berättelser om när världshistorien snuddat vid identifierbara anförvanter. Släkten Hallberg påstår sig ha berättat skrönor om Knud Wiisby, en nu okänd, rysligt ful dansk som var med 1888 då Köpenhamn var en explosion av förmodernism, komplett med en manisk Strindberg, en suicidal Victoria Benedictsson och bröderna Brandes – såväl kritikern som tidningsutgivaren vilka båda iscensätter kulturliv och moral.

Ulf Peter Hallberg har skrivit en blandning av intellektuell skälmroman och kulturhistorisk skildring av det tumult som var den danska huvudstaden. Här ska Industri- och Lantbruksutställningen öppnas och med den en ny syn på teknik och framtid. Köpenhamn är nybliven metropol och Hallberg skriver en metafor över storstaden som plats för kollisioner och utbyten. Han gör Hotell Leopold, där Strindberg och Benedictsson tar in, till en plats där individen tydliggör sin särart men också sin hemlöshet. Båda är resultat av det nya, farbara Europa, där Strindberg ständigt är på flykt från sig själv.

”Strindbergs skugga i Nordens Paris” har en hel rad huvudpersoner, först och främst Knud Wiisby och dennes skrin med Strindbergsbrev. Berättelsen kommenteras av en viss ”Peter Hallberg” som oroligt reser jorden runt. Själva texten uppges vara skriven på ett New York-bibliotek där författaren letar texter av en amerikan, som träffat Victoria Benedictsson när hon for till Paris 1888 – just innan hon tog sitt liv på Hotell Leopold.

Victoria Benedictsson blir den som kommer läsaren närmast. Hennes hopplösa relation med förföraren Georg Brandes skapar via hennes depressiva självbild en enorm ångest. Hon skriver sig. Ingenting återstår. Hon tar sitt liv. Hallberg gör sig, också via skildringen av Siri von Essen-Strindberg som hon då kallar sig, till feminist som med all önskvärd tydlighet visar hur männen utnyttjar sina kvinnor som slasktrattar och material. Texten kommer helt nära deras smärta.

August Strindberg framstår dock som en närmast ogenomtränglig figur. Hallberg ser honom mest som en stel och något patetisk sort som vampyriserar på verkligheten. Boken är huvudsakligen en skröna om konsten och verkligheten samt den spegelsal som båda utgör för varandra. Vår August är här ovanligt misogyn och allmänt taskig – under denna period skriver han ju frenetiskt fantastiska texter men i Wiisbys rapporter till Brandes blir han en endimensionell demon trots alla dramatiska skeenden. Någon särskilt ny bild av skalden framkommer knappast.

Det är en rik men inte helt lättillgänglig roman Hallberg skrivit, fylld av lager på lager av människor, tid och anekdoter. Löptexten, skildringen av 1880-talet, kommenteras hela tiden via Wiisby/Hallberg med retoriskt filosofiska utläggningar om varat och tiden. När historien om Köpenhamn sommaren 1888 rullar, flyter romanen på med vackert språk, fördjupningar och analys av personerna. Parenteserna är fyllda av skildringar av pappas syster, som är dvärg, och andra familjestorheter som visserligen är excentriska men som inte riktigt kommer nära – även om läsaren förstår att meningen är att visa hur en mytologiserad historia påverkar en rad människor och deras liv genom tiden.

Hallberg vill skildra framväxandet av storstaden som en civilisatorisk möjlighet men också alienerad dystopi. Här visas hur dessa konstnärer iscensätter sig gentemot varandra. Berättelsen snuddar vid ”Tribadernas natt” av P O Enquist, även om berättarperspektivet kommer från ett annat håll. Enquist har dock en annan psykologisk subtilitet och leker med naturalismen som formspråk.

Hallberg diskuterar inte viljan att skapa om konsten. I stället skildras det nya sättet att använda verkligheten, som av tvång hos Benedictsson eller som hämnd hos Strindberg. Så förminskas förmågan att skriva ihop jaget med tiden och dess möjligheter och förändring – som vore den konstnärliga viljan bara en bisak och mentaliteter en samhällelig mekanism.