Jag tar en lång promenad medan jag tänker på vad jag ska skriva i den här recensionen. Helst borde jag förstås springa, men av olika skäl får det räcka med att gå. Gående beslutar jag mig för att tänka på allvar, men istället tänker jag på allt möjligt som passerar eller flyger förbi. Bland annat tänker jag på vad Haruki Murakami själv skriver i ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”: ”Jag får för mig att jag ska fundera på floden. Jag får för mig att jag ska fundera på molnen. Men i själva verket tänker jag inte på någonting alls. Jag fortsätter bara att springa på i den där välbekanta tystnaden i mitt trivsamma, hemgjorda vakuum.”
Medan jag tänker på Murakami som inte tänker noterar mina sinnen koltrastsång, syrénlukt, vågbrus, gatstenar och människors utseenden. Är det att tänka? Gåendet som kräver mindre ansträngning än löpning och som inte gör ont skapar varken tystnad eller vakuum, därför vet jag inte om de två rörelseformerna är utbytbara.
Däremot vet jag att rörelsen är en del av skrivprocessen för många skrivande människor, och när Murakami skriver om löpning skriver han om att skriva. Därom behöver man inte tvivla. Hela boken är en metafor, men i den avspända stil som inte tvingar symboliken på läsaren. Hans bok går därför alldeles utmärkt att läsa som enbart en bok om löpning, möjligen kan man läsa den som en bok om nästan vad som helst. Dessutom är den en memoar, om hur just den här människan blev en skrivare och en löpare, och eftersom Murakami har en stor beundrarskara världen över är det kanske många som undrar över det.
Själv tillhör jag inte beundrarna, tvärtom har jag ofta blivit besviken på Murakamis romaner, upplevt dem som grandios yta och förkrympt kärna. Men trots att jag inte heller tillhör löparna drabbas jag ganska omgående av sympati inför just den här lilla tankeboken: inför tonen, attityden, den extremt nedskruvade humorn och hela det murakamiska förhållningssättet till det som kallas livsprojekt. Han tycks vara en människa som granskat sig själv, gjort en utvärdering, försökt anpassa tillvaron till de egna förutsättningarna och sedan sprungit på, utan behov av skrål och flaggviftning. Loppet är sin egen belöning.
Att romanförfattaren Murakami löper långdistans är självklart eftersom romaner kräver tid, envishet och hårt arbete och han beskriver sig själv som en slitvarg vars enda tillgång är uthålliga muskler. De har uppvägt bristen på flödande begåvning: han har förmått hacka sig fram till källflödena. Råden (livsråd, skrivråd, löpråd) är diskreta men användbara, kanske framför allt när man är gammal nog att börja ana något om det författaren försöker formulera: att man aldrig kan lyckas och aldrig vinna men däremot fullfölja loppet för sin egen skull. Till sist kommer kroppen att svika, då blir det ännu viktigare att inte bryta.
Murakamis tre mål som snart 60-årig maratonlöpare är: att delta i loppet, att njuta av loppet, att inte gå. Sen får tiden och placeringen bli som den vill och han måste också lära sig hantera det vemod som uppstår ur den nedåtgående prestationskurvan. För som han säger med en ganska typisk formulering: ”Det är minsann inte alltid så roligt, men det är ju inget att göra något åt. Jag har ju faktiskt levt ett någorlunda trevligt liv. Det skulle kanske ha kunnat vara ännu trevligare, men i alla fall.”
Texterna i ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” har skrivits på Hawaii, i Massachusetts och i Japan, mellan 2005 och 2006, under förberedelser för olika lopp. Loppen beskrivs, bland annat en helvetisk ensamlöpning i stark hetta mellan Aten och Marathon till dundrande långtradartrafik. Dock skildrar Murakami den inte som helvetisk, och där en annan författare kanske kunnat formulera sig kring skrivandets kval och plågor noterar han bara sakligt att en så osund själ som författarsjälen kräver en muskelstark och väl syrsatt kropp som motvikt. Därav hans eget livslånga åtagande att balansera sitt själsliga gift med löpning, och den avslutande sammanfattningen: ”Tja, jag håller väl på så länge jag kan.”
