Länge fanns det i Sverige en skepsis mot kurser i kreativt skrivande, i varje fall om de bedrevs inom den akademiska världen. Numera finns universitetskurser upp till 80 poäng, det vill säga två år på heltid (som vid Litterär gestaltning i Göteborg och på Författarskolan i Lund), eller fyra år på halvtid (vid den internetbaserade distanskursen Kreativt skrivande i Växjö).

Några av dem som går på dessa kurser drivs av litterära ambitioner och är besatta av en estetisk strävan. Andra griper tillfället att verbalt brottas med sig själva och kanske uppnå en kreativitetens katharsis - eller helt enkelt utnyttja skrivandet som ett alternativ till terapi.
Några kommer till dessa kurser för att skriva om sig själva, inte primärt för att skapa konst och litteratur. Dessa studenter kan ibland bli missnöjda med kurserna för att de är så skrivtekniskt inriktade.

Då är det bra att det på senare år har vuxit fram alternativ till de mer utpräglat litterära och estetiskt inriktade utbildningarna. En svensk pionjär på detta område är Maria Hammarén. Hon är verksam vid KTH i Stockholm och en av initiativtagarna till den så kallade dialogseminariemetoden, som hon också skrev sin doktorsavhandling om, ”Livstråd i förvandling - om att skapa en reflekterande praxis” (1999). Några år dessförinnan gav hon ut programskriften ”Skriva - en metod för reflektion”.

Vad Maria Hammarén betonar i den sistnämnda skriften är inte bara att det kan vara frigörande och själsutvidgande att skriva utan att man genom att formulera sig om sitt liv också på sätt och vis kan dana och bilda sig själv, med språkets hjälp försöka sammanfoga och skapa något slags helhet åt ett liv som annars kanske ter sig fragmentariskt eller kaotiskt.
Efter att på en teoretisk och pedagogisk nivå ha ägnat sig åt dessa frågor ger Maria Hammarén nu ut en bok som helt enkelt handlar om hennes eget liv. Den heter Skriva hop sig. Om att uppfinna sig själv. Det är en välskriven bok. Ändå är den inte i första hand litterär. Nej, man kan snarare säga att den värjer sig mot just det litterära. Här är det sammanhang och ärlighet som eftersträvas och står i första rummet.

Maria Hammarén skriver om sitt liv, om sina rötter i Norrbotten, om sina anfäder och släktingar, barndomsupplevelser och förälskelser, sina triumfer och nederlag.

Hennes syfte är inte att skriva av sig något speciellt, att använda skriften som en form av djävulsutdrivning. Tvärtom vinnlägger hon sig om att skriva till sig sina upplevelser, ge ord och form åt det flöde som hennes liv har varit och fortfarande är.

Jag tycker att hennes bok är ett utmärkt exempel på vad man kan uppnå med hjälp av skrivandet, ett skrivande som inte primärt är estetiskt inriktat utan har en terapeutisk eller kanske snarare karaktärsdanande funktion.

Maria Hammarén är inriktad på att förstå sig själv, kanske rentav att skriva fram sig själv, att skapa sig själv i skrift. Hon skriver fram sig själv med stor tydlighet. Frågan är om det blir en sann bild. Men det är en annan historia.