Att som diaspora-jude hamna i Sverige är sannerligen ett öde, åtminstone om man får tro jag-berättaren Jacobs morfar i Stephan Mendel-Enks romandebut ”Tre apor”. Berättelsen utspelar sig ungefär samtidigt som den första intifadan – det palestinska upproret – bröt ut 1987. Jacob blir b ar m itzva samtidigt som mamman lämnar pappan och blir tillsammans med sin chef Ingemar. Man skulle kunna påstå att det är en typisk skildring av en judisk familj, där tragiken bor granne med komiken.
Hela tiden påminns man om det Israel som många längtar till, inklämt bland fientliga grannländer – författaren ger en återblick av det så kallade oktoberkriget 1973 (då berättaren inte ens var född) – samtidigt som skrattet inte är långt borta. Skildringen av släktingarna får mig ofta att tänka på Woody Allens tillspetsade filmgestalter. Jacobs morfar, för att ta ett exempel, delar in alla han ser på tv i judar och antisemiter. På ett sällsamt sätt rör sig romanens huvudspår – detta att mamman lämnar pappan – mest i det osagdas undervegetation bestående av antydningar eller oerhört nedskruvade beskrivningar. Farfadern och mame (farmodern) är med facit i hand inte nöjda med sonens val av kvinna, men de får det att låta som om de minsann vetat vad hon gick för hela tiden. Morföräldrarna är underligt nog inte lika kritiska med tanke på att dottern gett sig i lag med en goj.
Det är en förbryllande roman på många sätt, inte minst berättartekniskt. Någonting har fått författaren att besluta sig för den stramaste berättarmetoden. Det bultar av en annan historia i denna roman, en bred, episk skildring av diasporans och förskingringens judar. När de hamnar i Göteborg och förenar sina rottrådar har liksom allting redan hänt. Men inte riktigt ändå.
Slutet av boken bär på en annan tragedi, och denna infinner sig fullständigt oväntat för läsaren som varit upptagen av denna lite skälmska, humoristiska historia bestående av ett antal anekdotiska tablåer, såsom pärlor på ett pärlband, en krumelur till rabbin, en egenartad mame, en ibland överdrivet självutplånande mamma och så vidare. Det är romanens peripeti som får en att vända sig om och värdera också det ibland skissartade på ett annat sätt.
Det är en historia man vill läsa om; trots detta vidhåller jag min undran över författarens medvetet återhållna berättande. På det stora hela – med tanke på hur mycket material som antyds, som författaren bara gläntar på fönstret till – är detta en mer än lovligt anorektisk framställning. Men Stephan Mendel-Enk kanske bara värmer upp.
