Skräckberättelsen är en av samtidens mest använda former för berättande. Effektiv och direkt, mångbottnad men enkel, och med en förmåga att sondera själens skrymslen och vrår. Vid en titt på utgivningen för åldrarna sex till tolv år framträder i grova drag tre huvudspår: en oroande, en terapeutisk och en humoristisk skräckberättelse.
Dan Höjers ”Den öde graven och andra skräckhistorier”, fint illustrerad av Jonna Björnstjerna, är ett bra exempel på den förstnämnda. I några lika otäcka som tankeväckande skräckisar belyser Höjer barnets ensamhet och utsatthet: en genväg genom kyrkogården, ett skolbesök i den gamla borgens fängelsehåla. Det berör, utan varje överslätande tendens.
En förmåga att bevara en mångtydig spänning i det övernaturliga utmärker ofta Mårten Melins böcker. I ”Förvandlad” kopplas en rad skräckmotiv samman med skol- och kärleksberättelsens dramaturgi. Måns placeras, efter några mystiska sömngångarhändelser, på internatskola. Här beter sig alla skumt. Fönster har galler, elever tvingas bära kors, nattligt utegångsförbud råder. Melin gör ingen hemlighet av att det är ett internat för fantasivarelser, monster rentav: vampyrer, häxor, troll, varulvar. Måns visar sig själv vara ett slags hamnskiftare.
Det intressanta här är töjbarheten i motiven, att skräckens former så väl smälter in i dagens självförståelse. Melin antyder därmed en fungerande modern mytologi, och bryter effektivt och dynamiskt skräckberättelsens oroande, terapeutiska och humoristiska drag mot varandra. Det är han långt ifrån ensam om, men han gör det med ovanlig stilistisk lätthet.
En renodlad terapeutisk funktion finner man i Helena Bross ”Natt i skolan”, där bekanta miljöer varsamt främmandegörs när klass 1b har övernattning i skolans gymnastiksal. Rädslan lyfts fram som en förutsättning för identitetsblivandet, men desarmeras omgående: inget att oroa sig för, egentligen.
Populärkulturella bokserier som ”Volt och Vampyrer”, där goth- familjen Annorhand ställer till halloweenfest i sitt hemsökta slott och oavsiktligt bjuder in vampyrer (utklädda till vampyrer?), använder gärna humor för att avstyra skräckens oroande sidor. Här betonas, liksom hos Melin, genrepastisch och metafiktion. Sedgwick är schematisk men underhållande, starkt i skuggan av familjen Addams.
Överlag förefaller den humoristiskt-ironiska användningen av skräckmotiv vara på uppåtgående. Inte så konstigt, med tanke på hur lätt dessa motiv kan sammanfogas till nya berättelser. Ur litterärt hänseende tycks främsta risken vara att ett kreativt spel med klichéer lätt stelnar till stereotyper. Lång ifrån alla författare klarar balansgången så väl som Mårten Melin.
