Vad angår oss påven? Inte mycket, kan tyckas. Katolska kyrkan är en marginell företeelse i Sverige, och de anhängare som ändå finns bemödar sig ofta om att markera en viss kritisk distans till den reaktionäre tysken i Rom.

Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI, är emellertid en man vars tankevärld bör intressera de flesta, oavsett konfession. Den Heliga stolen är en stormakt. Företrädaren, Johannes Paulus II, bidrog till att befria sitt hemland Polen från kommunismen; i förlängningen till hela östblockets fall. Benedictus har ännu högre ambitioner.

Boken ”Påvens korståg”, av den tyske journalisten Alan Posener, ger en god inblick i Joseph Ratzingers ideologi, både rörande kyrkan och världen utanför. Det är visserligen fråga om en uttalad stridsskrift, olämplig att svälja med hull och hår, men också en skeptisk läsning förskräcker.

Somligt är redan väl känt. Hit hör påvens rehabilitering av de hårt antisemitiska Piusbröderna, liksom hans tigande om den epidemiska pedofili som på senare år har uppdagats inom katolska kyrkan. Detta är illa nog. Ingen visste mer om dessa övergrepp än kardinal Ratzinger, som under 25 år ledde den myndighet i Vatikanen där sådana brott brukade förlåtas.

Nej, Benedictus bekämpar hellre det han kallar ”dödens antikultur”, varmed avses åtskilliga friheter – sexuella, vetenskapliga, politiska och intellektuella – som särskilt präglar Europas demokratier. Han påstår att vi helt enkelt inte klarar av denna frihet utan kyrklig överprövning.

Den moderna människan är i påvens ögon styrd av idel marknadsföring och billig underhållning, med påföljande egoism och njutningslystnad, varför han vill kristna Europa på nytt och återupprätta kyrkans auktoritet så som den var på medeltiden, före den sekulära och därmed i grunden skadliga upplysningen.

Naturvetenskap och demokrati är nog bra, men bara inom vissa gränser. Om inte kyrkans män får sista ordet i känsliga ärenden, ungefär som i Teheran, kommer den inslagna vägen – Benedictus talar om ”relativismens diktatur” – att leda till katastrof. Och eftersom vanligt folk måste lyda överheten, vilket redan Paulus påpekade, känner sig påven kallad att åter söka befälet.

Om Andra Vatikankonciliet på 1960-talet syftade till att vitalisera kyrkan, och anpassa den till det moderna samhällets realiteter, är Benedictus XVI inne på rakt motsatt väg. Nu är det själva den västerländska moderniteten som ska återanpassas till kyrkans dogmer om det rätta och det goda.

Nu ska man kanske inte vänta sig annat av en man som är fostrad i bayerska klosterskolor, och som sin lärofader hyllar pessimisten Augustinus, men det gör inte hans politik mindre skrämmande. Var sak på sin plats: kvinnan i barnsäng och bögarna i garderoben; Darwin på sophögen och Gud över allt.