Att vår tid präglas av en stark individkult kan tyckas alltför uppenbart för att behöva påpekas. Ändå är det just det som socialpsykologen Tomas Johansson gör med eftertryck – och på goda grunder – i sin senaste bok ”Kändisfabriken”, som kan ses som ett bokslut över ett längre projekt som handlar om psykologins ställning i samtiden.

Det är inte minst populärpsykologins ökade inflytande som blir föremål för Johanssons kritiska blick. Inom en lång rad områden i samhället har en psykologiserande, individualiserande och intimiserande logik slagit igenom. Det vimlar av självhjälpslitteratur, personliga så kallade coacher och rådgivningsprogram som alla erbjuder nycklarna till det goda livet.

Och hur ser då det goda livet ut? Ja, om man skall tro alla självutnämnda guruer inom denna bransch är det framför allt individens lycka det handlar om; individens ungdom, framgång, rikedom, skönhet.

Johansson gör djupdykningar i den nya managementfilosofin, i makeoverkulturens fitnessexpertis och plastikkirurgi, samt i den aldrig stängda kändisfabriken som spottar ut nya ”celebriteter” i parti och minut. Var för sig är dessa studier mycket intressanta. Lästa som en helhet är det en skrämmande bild som framträder.

Till Johanssons styrka hör att han inte omedelbart går in och fördömer dessa fenomen. Han ser inte konsumenterna av all denna pop-psykologi som indoktrinerade idioter. Han vill förstå och sätta in fenomenen i ett större socialt sammanhang. Vad säger all denna individkult om vårt samhälle? Och vilka möjligheter finns att bedriva kritik utan att hemfalla åt vare sig förfallstänkande eller populism?

Johansson frilägger den djupt motsägelsefulla grunden för individkulten. Hyperindividualismen riskerar hela tiden att slå över i konformism. Expertkulturens vetenskaplighet undermineras av new age och osmälta lärdomar från österländsk filosofi. Individen har en inre stabil kärna men måste uppenbarligen hela tiden omformas. Själen betyder allt men trivs uppenbarligen bäst i en hårt tränad och skulpterad kropp. Nu skulle man kunna trösta sig med att detta trots allt är ett populärkulturellt fenomen. Men inte heller utbildningssystemet är opåverkat.

Läser man Johanssons bok parallellt med Mats Alvessons briljanta ”Tomhetens triumf” från 2006 ser man hur denna nya metafysik tränger in i allt fler områden av samhällslivet. Alvesson visar hur managementflosklerna om flexibilitet, gränsöverskridande och excellens blivit en del av många universitets ”varumärke” och av den högre utbildningens självbild.

Det är en stark varningsklocka när det som skulle vara det kritiska tänkandets högborg så lätt anammar tankar vars filosofiska hemvist är minst sagt diskutabel.