Det sovjetiska terrorväldet har synats de senaste decennierna. Företeelser som Gulag, skenrättegångar, deportationer, hungersnöd och angiveri har blivit mer transparenta. Dödssiffror som för 30–40 år sedan avfärdades som antikommunistisk propaganda är idag etablerade sanningar. I ”De som viskade” intresserar sig den brittiska historieprofessorn Orlando Figes emellertid mindre för terrorns yttre manifestationer. Istället uppmärksammar han de vanliga sovjetmedborgarnas vardag i skräckväldets skugga. Han tar sig igenom statistik, kommunistisk dogmatik och stalinistisk våldspolitik för att få syn på enskilda människors innersta känslor och tankar.
Analysen av terrorväldets gräsrotsnivå bygger på omfattande dokumentation och djupintervjuer med runt 500 personer, så kallad ”oral history”. På resor runt i Ryssland lyssnar Figes till berättelser och samlar material. Gömda i madrasser och lönnfack finns fotografier och dagböcker som styrker vittnesmål. Stor hjälp i arbetet får han av den ryska människorättsorganisationen Memorial, som helt nyligen mottog Europaparlamentets Sacharovpris.
Genom att låta vanliga Sovjetmedborgare komma till tals blir terrorväldets hela spektrum synligt. Allt från död, våld och förföljelser till känslor av orättvisa och av att bli övergiven av vänner och grannar när släktingar arresterades. Titt som tätt rör Figes sig i skräckväldets utkanter. Offren var inte bara de miljoner och åter miljoner som avrättades eller deporterades utan också deras vänner och släktingar som levde i tillstånd av skräck och utanförskap. Rädslan för kontakt med ”folkfienders” familjer betydde att grannar blev främlingar över en natt och vänskapsband kapades. Terrorväldet underminerade effektivt människors tillit till varandra.
I intervjuer berättas om barndom, om att vakna upp på morgonen i ett tomt hus därför att mamma och pappa hade arresterats under natten. Sammanlagt lämnades miljontals barn vind för våg när deras föräldrar greps. Några hamnade på barnhem, andra drog runt på gatorna och försörjde sig på tiggeri eller kriminalitet.
Sida upp och sida ned frilägger Figes de okändas historier. Tamara Tubina fick vänta i 50 år innan hon fick reda på vad som hade hänt med hennes pappa. Och hennes mamma Kapitolina fruktade under 20 år att hennes kollegor skulle få kännedom om att hennes man var ”folkfiende”. Båda Jelizaveta Delibasjs föräldrar avrättades 1937 och hon levde i en livslång skräck för de sovjetiska myndigheterna, en skräck som hon i sin tur överförde till sina barn.
Tydlig blir också den speciella livsstilen eller rättare sagt överlevnadsstrategin som utvecklades under skräckväldet. Sovjetmedborgarna levde en sorts dubbelliv, använde ett språk officiellt och ett annat privat. De lärde sig att viska antingen för att ovidkommande inte skulle höra eller för att informera myndigheter bakom andras ryggar. Angiveriet fanns överallt, i skolor, på fabriker och kontor, offentliga inrättningar och kolchoser. Att rapportera om vänner eller familjemedlemmar blev ett sätt att visa sig värdig som Sovjetmedborgare och barn uppmuntrades att skvallra på sina föräldrar.
Många som Figes intervjuar erinrar sig också att de inte levde i nuet utan i framtiden. Förändringarna i Sovjetunionen skedde i en rasande fart inte minst under 1930-talets början och stärkte illusionen av att ett nytt samhälle höll på att ta form. Paradiset väntade runt nästa hörn. Nuet framstod som overkligt, som en av de intervjuade uttryckte det. ”De som viskade” är ett imponerande verk om vanliga människors lidande och känslor under Stalins skräckvälde. Figes visar hur terrorn sätter avtryck i vardagen och även drabbar dem som inte direkt förföljs. De anonyma offren blir synliga och får en självklar plats i historieskrivningen som den nog så skrämmande statistiken inte förmått ge dem.
Samtidigt är det en sorts mikrohistoria, som belyser hur minnet av traumatiska upplevelser hanteras och bearbetas. Vanligtvis förtränger offer för totalitära regimers förföljelser traumatiska minnen som en form av psykologiskt självförsvar. Men i Sovjetunionen fanns särskilda incitament att glömma. Ingen var säker på att Chrusjtjovs töväder, som började 1956 tre år efter Stalins död, skulle hålla i sig. Före detta fångar upplevde hotet att åter igen arresteras som reellt och tystnaden varade därför i decennier.
Idag tycks Stalin stå starkare i Ryssland än på flera år. Hyllningarna av honom som andra världskrigets hjälte tenderar emellertid att marginalisera hans illdåd. ”De som viskade” är därför viktig som en påminnelse om Stalintidens skräckvälde och som ett bidrag i försöken att stävja mytologisering.
