Det finns en tyghund i Kim W Anderssons ”Alena” som tyst återkommer likt en gloende liten jingel. Då och då bland blodstänk och rasande tonårstjejer beväpnade med saxar tittar den fram i form av ett par plyschtofflor eller en nyckelring, med omplåstrad panna och tungan i mungipan – charmerande retfull, kanske till och med lätt road över de egna skadorna: belöningen var trots allt värd besväret.

Den skulle enkelt kunna fungera som maskot till debutboken ”Love hurts” från 2009, där Andersson tecknade en samling korthuggna, passionerade olyckor och lustmord. Visst gör det ont när hjärtan brister, konstaterade Andersson då. Men när man stångats klart får man i alla fall vila upp sig hos den man älskar, om man har tur.

Fast snart väntar ny strid, för också i ”Alena” (vars arbetsnamn var ”Puppy Love”) är kärleken blödarsjuk, ett evigt sår i en envis människokropp. Den här gången på en internatskola i namnlös landsbygd bland oförstående vuxna och, lacrosse-spelande högstatusantagonister. Samt karaktären Alenas lika döda som ständigt närvarande flickvän.

Utanförskapet är således absolut som en overall, hatet sväller och ekar mellan tonårskropparna.

Andersson ritar en effektiv elegi i den romantiska skräckens form som liknar just romantisk skräck: dramatisk och lite naken, lätt komisk och stundtals absurd. Blinkningarna till amerikansk 1970-talsskräck är många. (Redan efter ett snabbt ögonkast på omslaget snabbspolar sig min hjärna genom filmen ”Carrie”) Men den stora skillnaden är att han här har ruckat på könsmaktsordningen. I ”Alena” är i stort sett varenda figur, såväl offer som förövare, kvinna.

Hämnden är om inte ljuv så i vilket fall ofrånkomlig. Men själv saknar jag genomgående, både i bild och berättelse, en trubbighet, någon form av stökighet som äter sig längre in i mig än uppspärrade ögon och salivsträngen mellan tunga och gom vid det gapande dödsögonblicket och gängse blodbesudlad skoluniform.

Vad som helst som inte ger mig en rad associationer till en hel hög andra seriealbum, filmer, och tv-serier. Eller helt enkelt en ensamhet som inte nödvändigtvis exploderar i ett skrik, en sax genom halsen. Fast, då hade vi också befunnit oss i en annan genre.