Två vuxenförfattare har i höst gett sig i kast med barnlitteraturen. Ett sådant växelbruk har gamla anor – tänk på Selma Lagerlöf och Nils Holgersson. Den flerfaldigt prisbelönade Sara Stridsberg, vars romaner ofta har ett feministiskt budskap, står för texten i ”Mamman och havet”, medan bilderboksnestorn Anna-Clara Tidholm svarar för bilderna.
”Sulky och Beppe regerar okej” är titeln på skräckmästaren John Ajvide Lindqvists skildring, där han under en munter yta tar upp stora frågor om världens upphov. Illustrationerna har gjorts av Mia Ajvide.
Vad som förenar de i övrigt högst olika böckerna är att de båda skildrar fantasifyllda resor och vandringar som utspelar sig i en mer eller mindre absurd tillvaro. Övergivenhet är likaså något som knyter samman de båda berättelserna. En tredje föreningslänk mellan böckerna är vänskapsmotivet. Sulky och Bebbe har bara varandra.
I ”Mamman och havet” vill bokens två mammor helst vara ifred för sina barn och gömmer sig bakom sina stora tidningar. De båda barnen tyr sig till varandra i en tillvaro där de vuxna helst sysslar med annat. Sulky och Bebbe är två udda figurer, den ene tjock och kort, den andre lång och smal, som bägge är ensamma i världen. Deras övergivenhet är total: ingen har ens gett dem några namn och ingen har bytt deras blöjor. Sedan de träffats i skogen är de oskiljaktiga, och deras vandringar ute i världen leder till en rad möten med märkliga figurer, som inte passar in i tillvaron: en röd sjungande bomb, en man som har huvudet under armen och en kung som inte klarar av att bestämma. De kommer också i kontakt med talande flugor och ett vandrande berg.
Ajvide Lindqvist driver en munter och slagfärdig lek med språket i sin berättelse, där tempot är oavbrutet högt. Det finns i skildringen ett drag av den vilsenhet som präglar Becketts pjäser. Även dialogens snärtighet och berättelsens absurditeter kan leda tankarna till Beckett.
Intrigens trådar hänger dock väl lösa i bokens olika episoder, och det är ibland svårt att engagera sig i de alltför skruvade händelserna.
Dialogen med andra författare är märkbar i Stridsbergs och Tidholms bilderbok, där redan titeln associerar till Tove Janssons ”Pappan och havet”. Det handlar i båda fallen om de vuxnas personliga kriser och en flykt undan föräldraansvaret. Mammorna i ”Mamman och havet” prioriterar datorn, telefonen och cigaretterna som röks under köksfläkten framför samvaron med barnen.
Storyn rör sig om den äldsta flickan Milous sökande efter sin försvunna mamma, som valt att försvinna genom att dyka ned i toalettstolen. Milou är modig och oförskräckt och simmar tappert genom avloppsrören och de många bajskorvarna. Det blir en undervattensfärd i ett skimrande blågrönt hav. Milou får lift med en val och bjuds på karameller till frukost av en sjöhäst.
Skräcken ligger på lur i Stridsbergs och Tidholms berättelse. Det är ingen ljus bild av barndomen och barns villkor som ges. Det framgår också av barnens ängsligt undrande blickar i bilderna. Den imaginära resan som företas har dock en terapeutisk funktion på samma sätt som i Tidholms bok ”Resan till Ugri-la-Brek”, där Thomas Tidholm stod för texten.
Stridsbergs många blinkningar till annan litteratur upplever jag dock ibland som störande. Intrigens styrfart bromsas. Historien hade mått bättre av att mer få lita till sin egen bärkraft.
