Skräcklitteraturen gör det möjligt att under kontrollerade former utsätta sig för en upplevelse som utanför litteraturens ramar skulle uppfattas som fruktansvärd och ohygglig. Skräcklitteraturen gör rädslan njutbar.
Utöver rädslan betonas ofta, när denna svårbestämda genre behandlas, en hög formbundenhet. Som läsare ska man veta vad som kommer att hända – någon kommer att öppna den förbjudna dörren, pappan kommer att förvandlas till gengångare – samtidigt som man genom fördröjningar och uppskjutningar hålls på halster.
Öppna slut är populära; handen som i sista scenen sträcker sig ur graven. Skräck är delvis en fråga om osäkerhet, att känna närhet till det okända. Motiv, tekniker och teman är återkommande: monster, förbannelser, profetior, dubbelgångare. Miljöskildringen är vanligtvis subjektivt känsloladdad, mysterieintrigen tydligt spänningsskapande.
Arvet från 1700- och 1800-talens gotiska skräckroman lyfts fram i litteraturforskningen, särskilt några verk brukar nämnas: Borgen i Otranto, Frankenstein, Dracula, Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är ur denna tradition skräcken utvecklas, liksom detektivberättelsen, science fiction och fantasyn.
Skräckberättelsens formbundenhet är särskilt tydlig när den riktar sig till yngre läsare. Dan Höjers välarbetade Sveriges mest blodisande spökhistorier (Semic) är ett belysande exempel. Rädslan hålls hanterbar genom stilisering, den knyts till övertydligt markerade skräckmarkörer, både berättartekniskt och motivmässigt. En gammal grevinna i ett 1600-talsslott som inte gillar barn kan aldrig båda gott. Särskilt inte som det ryktas om att det spökar på slottet.
Den fruktansvärda och osäkra världsbild som skräcken genererar blir hanterbar inom bekanta ramar, det otäcka berörs men hålls på plats. På så vis kan barn gå de mest gruvliga öden till mötes, bli hämnande andar som utan betänklighet offrar andra barn, vilket är fallet i Ewa Christina Johanssons kusliga Glitter och rök (Raketförlaget).
När bilderboken tar upp skräcktematik ser det ofta lite annorlunda ut. Här framträder en mer uttalad vilja att förklara rädsla. Monster kan behandlas som en sorts husdjur. Det skrämmande i det okända avväpnas, görs till del av en bekant ordning. Monster överallt, av Mattias Danielsson och Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren), är ett fint genomfört exempel på denna hållning, där monster ges tydliga funktioner och platser.
Ett garderobsmonster är litet och fryser och värmer sig därför gärna med dina kläder. Glassmonster gillar glass, så bli inte förvånad om glasspaketen i frysen är tomma. Bara man vet hur man ska bemöta dem, är monstren inte särskilt läskiga.
En annan ingång är att undersöka skräckens grund. Ett monster avslöjas som fantasifoster, produkt av felaktig tolkning av ett föremål. På ett enkelt vis utforskar texten en växelverkan mellan fantasi och fakta.
Var det ett spöke man såg på balkongen? Nej, bara pappas långkalsonger på tork. Fanns en gorilla i trädgården? Nej, det var bara några grenar. Busiga Bebbens nattbok (Bonnier Carlsen), av Tomas Svensson, vars självlysande effekter dessutom tvingar läsaren att bokstavligen skifta mellan ljus och mörker, är i detta avseende förträfflig läsning, något som den slätstrukna Hampus i spökskogen (Opal), av Lasse Ekholm och Stina Lövkvist, dessvärre inte är.
Nära skräckberättelsen finner man också en sorts genrehybrid, där förutom skräck också inslag från bland annat fantasy, science fiction, deckare och äventyrsberättelser blandas.
Effekten blir ofta oväntad, spännande och humoristisk. Stefan Ljungqvists skräck-fantasy-science ficionserie Monsterflickan (Damm förlag) och Justin Sompers intressanta men inte helt lyckade Vampyrater (Damm), en vampyr-pirat-science fiction-historia, är goda exempel på denna inriktning, liksom Roman Dirges populära och bitande roliga tecknade serie Lenore (Schibstedt).
Här är skräckberättelsens och den gotiska romanens motstånd mot auktoriteter och hierarkier särskilt tydlig. Texterna lockar med rädsla och spänning, utan att begränsa sig till den ordning som brukar råda i skräck- och spänningslitteratur. Läsarens osäkerhet tydliggörs, ofta vet man inte var man står.
Skräcklitteraturen blir här en sorts litterär teknik, en gränsgenre. Frågan är om inte denna gränsfunktion också har något väsentligt att säga om det moderna livets alla osäkerhetsfaktorer.
