”Livet är något fasansfullt, och från trakterna bortom gränserna för vår kunskap om det skymtar sanningens demoniska antydningar, som stundom gör det tusenfalt mer fasansfullt.”
Han var ingen muntergök precis, Howard Philips Lovecraft (1890–1937). Nihilismen och misantropin är total. Ändå, eller förmodligen just därför, fortsätter hans skräckberättelser att locka ständigt nya läsare. Sedan rättigheterna till hans verk löpte ut för några år sedan har det kommit en strid ström nyutgåvor. Bara under hösten har det utgivits fyra titlar på svenska.
”Kosmisk skräck”, brukar epitetet lyda. I den klassiska filosofin stod begreppet kosmos, ”den ordnade världen”, för motsatsen till livets kaos. I Lovecrafts universum är förhållandet omvänt. Här förknippas det med mörka, uråldriga krafter som hela tiden hotar att tränga in i och sönderslita det trygga, ordnade livet på jorden. Han utvecklade en hel mytologi kring det där, full av demoniska väsen med namn som Cthulhu, Nyarlathotep och Yog-Sothoth.
Varifrån hämtade han näring till sina vilt vrålande skräcksyner? I essän ”Om övernaturlig skräck i litteraturen” (h:ström) framhåller Lovecraft ”fruktan för det okända” som alla skräckberättelsers moder. I hans eget fall tog den sig, helt banalt, uttryck i en fobi för främmande folkslag och kulturer.
Den tillbakadragne, aristokratiske gentlemannen levde nästan hela sitt liv i den idylliska småstaden Providence i New England. Han inledde sin bana som fantasyförfattare, skrev drömska berättelser fulla av poetisk hänryckning. Ett par av dem ingår i ”Sarnats undergång” (Bakhåll), ett litet och märkligt urval av Lovecrafts kanske sämsta noveller.
Senare, efter en påtvingad vistelse i New York, tog de rena skräckberättelserna överhanden. Mötet med den mångkulturella storstaden fyllde Lovecraft med fasa och avsky. Enligt hustrun kunde han inte möta en afrikan eller kines på gatan utan att blekna. Han började hylla Hitler, ropade på massdeportation och förordade cyangas för att komma tillrätta med stadens ”mongoloidproblem”.
De första intrycken från New York finns beskrivna i den självbiografiska ”Mannen”, som ingår i Vertigos stora volym ”Skräcknoveller”. Med sina 37 noveller är det den mest kompletta Lovecraftutgåvan på svenska hittills.
Mest oförblommerad är rasismen i ”Skräcken i Red Hook”, i ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” (Hastur). Novellen, som tidigare inte funnits på svenska, beskriver Brooklyns invandrarkvarter som ett snuskigt gytter av tjattrande halvapor. ”Här fanns roten till en smitta förutbestämd att förpesta och sluka städer, och störta nationer i stanken från hybrid farsot.”
Lovecraft återvände till sitt älskade Providence, men med skärpt blick för de främmande inslagen i staden. ”Farsoten”, skrev han i ett av sina mer än 80000 bevarade brev, hade trängt in överallt. ”Man ser obestämda former som ändå tillhör det organiska livet dyka upp ur olika öppningar och släpa sig fram längs smala stigar...”
Det är denna upplevelse av en kulturell invasion som ligger till grund för Lovecrafts mardrömsvisioner av krälande fasor från gamla världar. Skräcken för rasblandning och degeneration är ett återkommande inslag.
Man behöver inte gilla Lovecrafts åsikter för att gilla hans verk. Själv gör jag det inte, av rent stilistiska skäl. Inte minst missbruket av adjektiv sticker i ögonen. Lovecraft talade sig varm för kusliga stämningar, men var själv komplett oförmögen att skapa dem. Han nöjde sig med att stapla namn på det hemska. All tell, no show.
Att han var en rätt usel författare tror jag också hans mest hängivna beundrare håller med om. Kärleken bottnar i någonting annat. Om inte frossandet i det makabra, så kanske helt enkelt minnet av att en gång ha varit åtta år och vettskrämd legat och läst ”Råttorna i muren” med en ficklampa under täcket. Vertigoförläggaren Carl-Michael Edenborg vittnar fint om det i sitt nostalgiska förord.
