Idag är raden av politiker och samhällsdebattörer som också beslutar sig för att skriva romaner, eller åtminstone påhittade berättelser, tämligen lång. En för allmänheten välkänd person har många fördelar på en allt tuffare bokmarknad. Petra Östergren har gjort sig ett namn på debattböcker där hon kritiserar radikalfeminismen; hennes syn på porr och prostitution (där hon bland annat för sexsäljarnas skull vill legalisera sexköp igen) måste anses mycket kontroversiell.

I dag debuterar Östergren med den fiktiva ”Berättelsen om Esmara”, som är första delen i en planerad romantrilogi. Redan under inledningen får vi veta att den femåriga Esmaras mamma blivit mördad, men det talas inte om vem som har mördat henne. Esmara blir omhändertagen av släktingar, först i Kiruna, sedan i Tornedalen.


Det är en stark upptakt om en egensinnig flicka som har svårt att släppa andra människor inpå livet. Den norrbottniska naturen, fint skildrad, understryker kärvheten i flickans väsen.

Det finns starka kvinnor i släkten att brås på, männen spelar mer undanskymda roller; vem Esmaras far är vet man inte, men det antyds – på grund av hennes utseende – att han kanske kommer österifrån. Det är en släkt som äger och förvaltar skog och fastigheter, och denna närighet går i arv till Esmara som så småningom flyttar till Stockholm, börjar på Handelshögskolan och inrättar sig i en fastighet på Dalagatan som ägs av släktingarna. Redan under första året på Handels bestämmer hon sig för att bygga upp en ”fastighetsflotta”.


Romanen kommer sedan att pendla mellan Tornedalen och Stockholm, med tonvikt på det umgänge Esmara får i huvudstaden. Man känner igen den kontroversiella Östergren i valet av udda personligheter. Esmara – som först verkar osäker på sin sexualitet – förälskar sig i kvinnor innan hon en dag träffar Ludde, som så småningom visar sig ha bytt kön.

Vad gäller sexuella preferenser ser Petra Östergren verkligen till att marken gungar under läsarens fötter. Men tyvärr är inte berättelsen som sådan lika intressant, och det beror mycket på framförandet.

Petra Östergren har en del gemensamt med sin huvudperson, även om det förmodligen är för mycket sagt att påstå att Esmara skulle vara hennes alter ego. Men Östergren är född och uppvuxen i Kiruna, dessutom har hennes mamma blivit mördad (något som hon behandlat i boken ”Att komma till ro med det värsta”). När handlingen av och till utspelar sig i Norrbotten tycker jag att det märks en markant skillnad i Östergrens språkbehandling, det är i det landskapet som hennes ord verkligen har sina rötter. I Stockholmsskildringen – som ändå utgör lejonparten av boken – finns inte tillfällen till anhämtning eller perspektiv, det är flackt, överlastat och nervöst. Jag tycker dessutom inte att de detaljerade skildringarna av alla ekonomiska transaktioner tillför något.


Min huvudinvändning är dock att Petra Östergren har åstadkommit ovanligt lite av det faktum att hennes huvudpersons mamma blivit mördad, om man bortser från Esmaras sexuella osäkerhet. Mordet på mamman borde ha utgjort en tydligare klangbotten i boken, nu nämns denna livsavgörande händelse mer i förbifarten, och det räcker inte att påstå att Esmara varken vill tänka på eller tala om det skedda; allt detta skulle ha märkts i språket, i ordens valörer. Det räcker heller inte att hävda att det skulle vara kongenialt med Esmaras djupa sorg att hon försöker kompensera sig för förlusten genom världsliga framgångar, lysande fastighetsaffärer; sublimeringen måste också märkas tydligare som en dov underström mellan raderna. Jag saknar helt enkelt en mer konstnärligt medvetet skriven bok, det är för mycket ord och för lite rymd i texten.