Berättelsen börjar försåtligt, med en familj på sommarferier. Den fjortonårige Tomás, hans föräldrar, hans dödssjuka faster Eli och lillasystern hyr ett semesterhus vid havet. Allt är upplagt för vila och enkla nöjen, men inom pojken är någonting på väg att ske. Inte bara kvinnornas kroppar, utan materien själv tycks på väg att sluka honom. En dag dyker han ned under vattnet och håller andan tills han mister sansen.
Därefter är Tomás tillvaro delad av en gräns: ingenting kan bli som förr. Vid ett tillfälle betraktar han sin mor och far när de sover och fylls av en blandning av smärta, skam och nyfikenhet. Han har kanske alltid varit ensam, men nu känner han att någon bor inuti denna ensamhet: han själv. Vem?
Detta sätt att utforska tillvaron är typiskt för spanjoren Andrés Barba, vars täta kortroman från i fjol om den unge Tomás kris, betitlad ”Augusti, oktober”, nu i lyhörd översättning av Annakarin Thorburn får introducera författaren på svenska. Sedan början av 2000-talet tillhör Barba sitt lands mest intressanta yngre författare, inte minst i kraft av sin förmåga att gestalta komplexa känslor. Till hans resurser hör en psykologisk realism präglad av analytisk intimitet och en originell metaforik för undflyende eller övermäktiga tillstånd.
Skildringen av Tomás förvandling presenteras i form av två avsnitt som handlar om sommarens gärningar respektive konsekvenserna hemma i Madrid senare på hösten. Undervattensövningen är nämligen bara början på ett obevekligt förlopp.
Under sommarvistelsen tror familjen att han som vanligt umgås med ungdomarna på semesterortens seglarklubb. Istället träffar han några pojkar från ett fattigt utkantsområde. Dessa pojkar lever i nuet, med småstölder, amfetamin, enkelt sex och plötsligt våld. Tomás kan inte värja sig mot deras starkare livsnärvaro och blir en i gänget, fast på nåder.
Ungefär samtidigt dör hans faster, vars namn på hebreiska ju betyder ”min gud”. Vid begravningen känner han ingen sorg, men sedan en tilltagande ilska, över vad? Han tyckte inte riktigt om sin faster. Men han är rasande över att ha blivit lurad av alla och ”stirrar” som det heter i en fin formulering ”in i tanken”, utan att begripa vad det är han har förstått. Det är en gripande skildring av hur dödsinsikten öppnar sig i ett ungt medvetande.
Mot slutet av sommaren blir Tomás delaktig i ett skeende som han får svårt att förlika sig med. Hemma i Madrid hinner sommarens händelser upp honom.
Efter allt svårare ångestattacker står han inte ut längre, utan stjäl pengar från föräldrarna för att åka tillbaka till semesterorten och reda ut det som skett. Precis innan den möjliga försoningen klipper Barba av sin formstarka berättelse. Läsaren har hela upplevelsen kvar inom sig och konfronteras med ett porträtt som inte passar de vanligaste stereotyperna inom psykologisk och social realism. Detta särskilt i två avseenden.
Litteraturen och kritiken i dagens Sverige är ofta sociologiserad. Innehållet i människors upplevelser härleds alltför enkelt till sociala beroende- och maktförhållanden. I Barbas berättelse sker det omvända: familjen kring Tomás tolkas utifrån dess innehåll av ensamhet.
Till detta kommer att porträttet av Tomás är så skoningslöst, det har få försonande drag och utvägar, trots en del skeva anspelningar på den bibliska passionshistorien. Hemma i Madrid lider han visserligen av vad han har gjort, men av alla känslor som är förknippade med minnet av övergreppet är det insikten om den egna fegheten som plågar honom mest. Han förblir alltså lika självcentrerad som tidigare, hans lidande räddar honom inte.
