Under det så kallade Warszawaupproret 1944, då polska motståndsmän slogs mot de tyska inkräktarna, medan ryssarna ännu väntade på marschorder västerut, haglade bomberna över den polska huvudstaden. En åttaårig liten pojke av polsk-judisk härkomst förlorade i ett enda slag sin mor, sin bostad och hörseln på sitt ena öra, när granaterna briserade som värst. Men överlevde gjorde han! Och när hans far insåg att det kommunistiska systemet kanske inte skulle bli stort bättre än det nazistiska, sände han för säkerhets skull sin tioårige son till Sverige.
I dag är Marian Radetzki svensk medborgare, välbeställd ekonomiprofessor med internationella råvarofrågor som specialitet och välkänd debattör. Om oljepriset går upp eller ner, är det hans sakkunskap som medier efterfrågar.
I Sverige, Sverige! Fosterland? reser han de frågor som nästan varje memoarförfattare brukar ställa: vem är jag? och varför blev jag
den jag blev? Vad han redan som 15-åring skrivit ner av personliga minnen från krigets Warszawa och en minst sagt trasig familjesituation, återges i hans bok och bildar dess kanske mest gripande ögonvittnesskildring. Men nästan lika gripande låter han sin pappa berätta om den judiska tragedin, då en far letar efter sin son bland ruinhögarna, alltmedan de tyska gevärskolvarna bildar ett ständigt lurande hot.
Inte bara som tidsdokument är boken läsvärd. Den ställer också viktiga frågor om integrationen i personlig relief. Hur är mitt svenska fosterland egentligen beskaffat? Har det någonsin blivit mitt eget, ännu efter ett långt yrkesliv? Eller är jag bara ofullständigt integrerad? Och hur tar svenskarna emot sina främlingar? Djupt lojal med Sverige men ändå med den utanförståendes skarpblick avslöjar han skoningslöst den svenska självgodheten, ihåligheten i svensk välfärd, ineffektiviteten i svensk u-hjälp, bristerna i svensk miljöpolitik. Inte ens det svenska stålet, Saab-bilarna eller rågbrödet visar
sig vara mycket att hurra för.

Att Marian Radetzki är en originell, ibland smått brutal självtänkare är lika obestridligt som att han med sitt omväxlande yrkesliv och sin internationella utblick har mycket att berätta. Men så har han också tjänstgjort som chef för Kooperativa förbundets biståndshjälp i Indien, arbetat som chefsekonom vid CIPEC - den internationella kopparkartellens säte i Paris - varit gästprofessor vid Colorado School of Mines, ett av världens ledande centra för mineralekonomi och beläget i Colorado, USA. Samt dessemellan hjälpt regeringen i Papua Nya Guinea förhandla med Australien om utnyttjande av kopparfyndigheter, disputerat vid Handelshögskolan, skrivit ledare åt Dagens Nyheter och artiklar i SvD och Dagens Industri samt författat långa rader av vetenskapliga arbeten. Inte minst har han som professor vid Luleå tekniska universitet hunnit stimulera och i talrika projekt finansiera åtskilliga elevers vandring fram till disputationskatedern.

Om sanningen skall fram, vittnar väl
boken om en rätt betydande självupptagenhet och självkänsla. Men sådant brukar höra till memoargenren, och hans professorssjuka - alltså skrytet med egna eller elevernas vetenskapliga stordåd - är knappast större än vad som normalt grasserar i skrået. Böjelsen att gå mot strömmen, att tänka individuellt och okonventionellt och att stå för sin åsikt - även med risk att bli hudflängd i konformismens fega Sverige - kan bara inge sympati. Och att han som forskare föredrar att lösa praktiska problem framför att odla abstrakt teori- och metod-pladder, kan naturligtvis bara föra vetenskapen framåt.
Men på en punkt måste man som läsare anmäla distinkt avvikande mening. Professor Radetzki har tvingat sina doktorander i Luleå att uteslutande tala engelska vid seminarierna och att skriva avhandlingar och uppsatser uteslutande på engelska. Inget ont i det, internationell ekonomi nödvändiggör kanske en sådan strategi. Men därifrån är steget långt till att, som Radetzski gör, föreslå att svenska språket avskaffas över
huvud taget och ersätts av engelska. Fördelarna skulle uppväga nackdelarna, menar han.

Hur kan en så begåvad person som Radetzki väcka ett så ogenomtänkt och barbariskt förslag? Att svenskan är en del av den svenska identiteten och själva grunden för vår kultur, tycks han helt vilja bortse från. Den enkla sanningen är väl, att ingen lär sig främmande kulturer och språk tillfredsställande, som inte först bottnar rejält i sitt eget modersmål. Och frågan är om någon svensk ens efter stora ansträngningar tänker riktigt bra på engelska, åtskilliga svenska universitetslärares och studenters rätt jämmerliga engelska tyder knappast på det.
Till det roliga och rörande i boken hör, att den gode professorn är mycket stolt över att han fortfarande förstår polska. Tydligen klappar hans hjärta varmt för barndomens tungomål. Den infama och ofrånkomliga motfrågan blir förstås: anser han, månntro, att också polska språket bör avskaffas och ersättas av engelska?

Fullt naturaliserad och integrerad svensk har Marian
Radetzski alltså inte blivit, det är den slutsats författaren själv drar och läsaren har förstås bara att hålla med. Men om han inte helt och hållet känner och tänker svenskt, minskar det inte på allvar bokens förtjänster. Författarens svenska språkbehandling är förstås något darrigare än han själv tror, det händer att han trampar rejält i klaveret. I gengäld har han mycket att lära oss om hur man blir intellektuell genom att vara internationell. Och riktigt uppbygglig är framgångssagan om den begåvade flyktingen som med två tomma händer kommer till Sverige och spelar Bachs h-moll-mässa redan vid Handelshögskolan.

Må vara att han inte gillar kräftskivor, men med sin vurm för svampplockning och långfärdsåkning på skridskor är han en så naturälskande svensk att flertalet läsare säkert utbrister: ”Skål, och välkommen!”